andra terminen på konstskolan

Efter att en liten stund ha tänkt på annat blev jag trevligt nog påmind av en kollega att jag borde, eller åtminstone har möjligheten att, komplettera förra inlägget, där jag visade vad jag gjort höstterminen 2013, med motsvarande sammanställning från vårterminen 2014.

I slutet av april åkte vi till ett grustag utanför Sala för att få prova på land art, dvs att göra något konstfärdigt av vad naturen erbjuder. Det var för min del helt oplanerat och jag provade lite olika idéer utan att riktigt fastna för något. Kul ändå att få testa på och att få lämna kvar ett mer eller mindre tydligt spår av verksamheten efteråt. Kanske fick våra samlade experiment glädja någon hundägare under dagarna som följde innan väder och vind återställde ordningen.

En idé som jag fortfarande kan gilla, men det skulle behöva bli mer och för det skulle en bättre plats behövas. Jag skyller på platsen.

Ja, vad ska man säga? Pyssligt.

Ändå ganska nöjd med vattnets spegling av himlen.

Fri uppgift på tema Festen. Ungefär så här munter kan jag ibland känna mig på festliga fester. Det här är en specifik fest på Örat i Linköping. Nej, så särskilt bra blev målningen inte, men man får pröva sig fram. Och jag fick chans att måla pastelligt.

Några krokistudier i olika tekniker (kol, tusch, kol, blyerts) Inte minst tusch var en mycket trevlig bekantskap. Ibland blir det bedrövligt och ibland blir det bättre, men det är väldigt direkt och när man träffar en linje rätt är det en fin känsla.
Trean är alltså framtagen med sudd efter att först ha svärtat hela pappret med kol. Roligt att få tänka baklänges och att begränsas av suddets dubbla trubbighet. Storlek och valör.
En heldag gick till denna, uppgiften var att förstora upp något rejält, och jobba en längre stund med kol, som vi annars mest använde i snabba krokiskisser och i uppteckning inför oljemålning. Det är något fint i att processen och felstegen får synas i slutresultatet, utan att de tar över.

Ny modell. Nöjd med denna, fick slita en del med mycket och arbeta om axlar och former flera gånger.

Nöjd med modellen, osäker på bakgrunden. Att måla av är väl en sak, det 'vet' jag hur jag kan göra, men att måla upp en fond utifrån en verklighet kombinerat med vad bilden behöver? Där är jag helt vilsen. Och lite ängsligt feg. Jag har en känsla av att det finns något jag borde förstå om bildspråk och bildkomposition som jag inte tycker mig förstå.

Den här hittade aldrig rätt. Jag lyckades inte få henne att ligga bekvämt, hur jag än mätte och letade vinklar. Jag tyckte ändå att jag var envis och jobbade vidare, för jag har ändå lärt mig att det kan löna sig att fortsätta att arbeta med bilder som till en början känns motsträviga. Här räckte det hur som helst inte till, eller så var det modelltiden som tog slut. Frustrerande. Särskilt som jag var lite entusiastisk till en början över kompositionen.

Den här skulpturen sprack i torkningen, tappade underarmen. Lagningen blev så ful så jag tänkte att jag kunde dölja den med en skvätt färg. Jag hade ingen plan alls kring färgfälten, och det kanske syns.

Självporträtt i naturlig storlek. Det är klurigt med skulptur, svårt att se från alla håll samtidigt när man behöver göra en justering. Och vi är förstås känsliga för ansikten. Ögon är inte att leka med.

Om jag minns rätt är de här gjorda på en förmiddag. Således mer skissartade.

Den här fanns med även i föregående inlägg, men oglaserad. Den fick ett köttigt uttryck.

Ett tidigare självporträtt, betydligt mindre och gjort på mycket kortare tid, mellan några egentliga skoluppgifter.

De här fötterna tillkom på samma sätt som det här porträttet från höstterminen, nämligen på den tid som blev över när jag var färdig med den egentliga studien, men modellen stod kvar dagen ut, för övriga klassen. Jag jobbar snabbt, både i måleri och skulptur, och är mindre intresserad av att finputsa resultatet.

Experimenterande med olika material. Som man förhoppningsvis kan se är detta samma pose två gånger, återigen ett exempel på att jag jobbar snabbt. Den stora blev väl inte så färdig, för all del, men lite kul att leka och prova.

resultatsredovisning

Nu har jag gått en termin på konstskolan (Facebook) och jag tänkte att jag skulle lägga upp lite bilder av vad jag har producerat. Först en kort beskrivning av utbildningens upplägg. Schemat är enkelt; vi har ett ämne per dag. Mån - Tis oljemålning, Ons grafik, Tor skulptur, Fre teckning.
Med undantag av de första veckorna har vi haft modellstudier hela terminen, dock ej i grafiken som varit mer fri.

Första målningsuppgiften var att ställa upp ett eget stilleben. Jag är på det stora hela mycket nöjd även om de bjärta tygerna och den intensiva ljussättningen gav mig en del bekymmer. Som alltid finns det mer och mindre lyckade partier i bilden, generellt sett är jag nöjd med de centrala delarna medan det gula tyget och det hängande rosa tyget kunde varit bättre. Hur som helst en bra start på höstterminen.

Därefter färgblandningsövning, inte så spännande att titta på men överraskande roligt och lärorikt att göra. Det blev tydligt att de teoretiska enkla sanningarna om färgblandning är otillräckliga när man har med faktiska tuber att göra. Jag hoppas att jag på sikt ska få in i ryggmärgen en fördjupad vokabulär kring färg. Rött är ofta en smula oprecist, kanske kan jag lära mig och använda mig av fler färgnamn än ROGGBIV.

Första modellstudien. Samma färgpalett som i blandningarna ovan. Jag är inte särskilt nöjd med något i denna, men det var åtminstone bitvis roligt.

Mitt första linoleumsnitt. Först en blyertsskiss nere från centrum, sedan lite justeringar för att det skulle bli bra att skära. När jag tittar på den nu tänker jag att den kanske skulle vinna på att man tar bort den högraste fjärdedelen. Jag fick bråka en del med att få till skuggfärgstrycket, inte för att det är avancerat utan för att jag inte visste hur man gjorde.

Linosnitt igen. Fotot är slarvigt, trycket är vinkelrätt egentligen. Jag tog en lunchpromenad upp på Djäkneberget och tecknade av en grävmaskin, efter en stund kom tyvärr grävgubbarna tillbaka från sin lunch och fortsatte jobba så jag fick avbryta tecknandet. Skissen dög ändå som förlaga till detta tryck även om jag nog borde ha haft en idé från början om vad jag skulle göra av bakgrunden.

En misslyckad tryckning så jag passade på att testa akvarellfärger ovanpå. En del färger täcker lite för mycket och andra kan man lätt måla på, som i en målarbok. Till höger syns också mitt schema för konsthistoria och oljemålning.

Den första modellstudien i lera. Att arbeta lera känns på många sätt intuitivt och tillåtande, det är inte så mycket funderande eller känsliga tekniska avgöranden. Om man tar bort för mycket kletar man bara dit ny lera och det är väldigt förlåtande. Sen finns det såklart undantag, drejning till exempel. Jag har också försökt göra en större, ihålig pjäs och får lära mig den hårda vägen om lerans bärighet och hur väl fogar håller.

Modellstudie nummer två. Ny palett bestående av titanvit, elfenbenssvart och jordfärgerna bränd umbra, bränd sienna, gul ockra, rå umbra, terra verde och venetiansk röd. Det kändes som att måla i nedförsbacke och hela bilden blev mycket mer välstämd än den första.

Jag kände mig nöjd med min modellstudie när det var l¼ dag kvar så då drog jag snabbt upp ett porträtt från samma  pose. I och med att jag hade så kort tid på mig kändes det helt opretentiöst och jag kände mig väldigt fri i målandet. Det syns väl på bilden att den är gjord på kort tid och jag har jobbat mest på ansiktet. Roligt var det i alla fall. Samma palett som ovan.

Torrnålsgravyr, dvs ristat med nål på kopparplåt. Lök och vingmutter. Jämfört med linosnitt är tryckningen vid torrnål mycket trixigare och en mycket större del av processen. Jag har gjort ca 15 tryck med den här plåten och det här är det jag är mest nöjd med, trots smutsen i förgrunden. Supersvårt att få vitheten och svärtan samtidigt.

På fredagar har vi kroki, dvs snabba modellteckningar på 5-20 minuter. Huvudsakligen i kol och blyerts. Ibland när ledan blir för stor tar jag fram oljefärgerna istället, ovanstående är en 20 minuters skiss i olja. Ovanför skymtar en färgblandningsövning med jordfärgerna.

Skulpturpjäs, inspirerad av ett buskage, sedan tagit gjutform och satt ihop två avgjutningar botten mot botten. Öppet för tolkning.

Tredje modellstudien. Fortsatt svårt att behandla modellen och rummet på ett konsekvent medvetet sätt.

Sittande studie i lera, ca 15 cm hög.

Det här var i stort sett allt jag har hunnit med under den här terminen, förutom oräkneliga krokiskisser och nya kunskaper i konsthistoria. Nu har vi det längsta jullovet jag nånsin hört talas om, sedan blir det nya tag i vår.

ansökan till Västerås Konstskola

Jag tänkte att det kunde vara trevligt, för mig, att dokumentera min ansökan till Konstskolan. I något avseende är det här det bästa jag kan prestera i nuläget och det ska bli intressant att se vad som händer under det kommande läsåret. En liten brasklapp är kanske på sin plats ändå: I ansökningsinstruktionen specificerades att arbetsproven skulle vara tio till antalet, varav fem teckningar, varav ett självporträtt, ett stilleben och en interiör. Utan denna instruktion hade antalet blyertsteckningar minskat markant. Nåväl, så här såg min ansökan, den som just och jämnt räckte för att komma in.

självporträtt

Jag blev under tecknandet av arbetsproverna påmind om att teckning inte är min starka sida. Jag gjorde 7-8 st självporträtt, delvis för att de är så lätta att arbeta med, men blev inte särskilt nöjd med något. Jag valde det här till slut men tycker att det är väldigt platt och vagt.

stilleben

Samma sjuka här, jag har svårt att få fram valörer i blyerts. Det blir ljust och skirt och i mitt tycke ganska ointressant. Sen har jag inte heller tålamod till att få till en jämn "enfärgad" yta, vilket syns väldigt tydligt i bakgrunden här.

interiör

Nog den jag är minst nöjd med av alla. Håll ut, snart kommer jag att börja peppa mig själv igen. Men först: Den här teckningen saknar helt valörer helt enkelt för att jag inte hade klarat av det, när det är så mycket släta ytor var/är jag rädd att jag bara hade gjort bilden orolig om jag försökt mig på skuggningar.

tekanna

Det här är den klart bästa blyertsteckningen, här finns till sist antydan till om inte djup så i alla fall form. Jag är nöjd med att tekannan ser blank ut, här och var. Reflektioner kan vara knepigt och i det här fallet var mitt skrivbord ganska översållat med diverse pappershögar, ritmaterial och annat. Silhuetten i mitten är jag.

kroki

Det här är en gammal kolteckning, jag tror att det är från sommarkursen på Fridhems folkhögskola, i så fall från 2008. För mig som sett modellen är det uppenbart vad som pågår med hennes armar men jag förstod av E att det inte är så självklart. Man skymtar mellan hennes ben den stång som hon lutar eller hänger på. Lite som om hon vilade händerna på hjaltet på ett toklångt svärd.

kroki igen

Från samma sommarkurs. Vi gjorde krokiskisser med akrylfärg. Det fanns ingen tid att blanda till exakta färger utan jag valde ut tre färger att ha på paletten och blandade allting direkt på pappret. Det blev väldigt snabba resultat och även om det är skissartat gör det mycket större intryck när det blir kraftfulla färger. Höger lår är bedrövligt men vänster ben och huvud är jag klart nöjd med. Tips: Det är praktiskt att hon är vänd från oss, då slipper man tveksamheter om vilket som är höger respektive vänster ben. Jag tänker då på allt.

kastanjer

Känns igen? Målade på Medborgarskolan hösten 2009.

hand
Min egen vänster hand, precis som med självporträtt är det praktiskt att ha en modell som alltid finns tillgänglig. Den här tavlan vill jag minnas att jag målade i Marias källare när hon och jag startade en studiecirkel för att måla mer. På så sätt fick vi så småningom tillgång till en atelje där nästa tavla målades.

händer
En doppresent till min systerdotter. Det här är den första tavla jag gjort där jag hade en tanke och ide om vad det skulle bli innan jag satte igång. Var och en får göra sin tolkning men här kommer facit. Barnet har färgerna, möjligheterna och variationen men kanske saknar något av harmonin och enheten hos den vuxne. Barnet är vildvuxet och grällt, den vuxne är slätstruken och grå. Något åt det hållet ville jag visa och är väldigt nöjd och stolt över denna tavla och minst lika nöjd över min systerdotter.

frukt
Tuschteckning från hösten 2011 då jag gick en nybörjarkurs i teckning. Det var tyvärr ingen fullträff då jag hade svårt att engagera mig i tecknandet. Jag saknar tålamodet och intresset för att sitta och putsa på en blyertsteckning i timmar när jag ändå inte tror mig komma att tycka om resultatet. Bättre då med tusch som tillför lite kraft. Förhoppningsvis får jag anledning att omvärdera min inställning till blyertsteckningar under det kommande året.

tillsammans är man mindre ensam

Jag fick en julklapp av J, hon har tidigare försökt låna ut boken till mig, men efter att det föll i glömska tyckte hon tydligen att kraftigare åtgärder fordrades. Vi hade sett filmen tillsammans, uppskattat den och J talade varmt om boken. Nu har även jag läst den och kan i stort sett instämma. Det är en mycket varm bok, som lämnar en mycket behaglig känsla i magen när man läser den. Naivt och romantiskt i långa stycken. Inte romantiskt som i kärlekstyngt, men romantiskt som i idylliskt, förenklat, i ett sagoaktigt skimmer. Man behöver aldrig vara orolig för hur det ska gå, för man vet hela tiden att det kommer att sluta så lyckligt det bara kan. Från Wikipedia:

[...] Till skillnad från upplysningen, som betonade förnuftet, hävdade romantikerna att det var känslan som var kärnan i tillvaron. [...] en ny syn på konstnären som ett skapande geni. Formerna, som varit strikt bundna och allmängiltiga, löstes upp och en större individualitet tilläts. Intellektets betydelse avtog till förmån för den inre, subjektiva upplevelsen, fantasin och känslan.

...
Jag får erkänna att jag är mycket nöjd med den beskrivningen, det är känslosamt, tillåtande och kreativt boken igenom. När jag tillåter mig att även själv vara romantisk är det en njutning att få ta del av dessa spretiga individers liv, hur de gnager mot varandra och hittar former för sitt umgänge som man sällan ser i verkligheten. Vi har den konserverade adelsmannen, med sina förlegade vanor och förhållningssätt, den drivne kocken som arbetar sönder sig i jakten uppåt i kökshierarkierna, den söndertrasade konstnären, bränd och utnyttjad som inte litar på någon, minst av alla sig själv, och till sist den gamla tanten som räds ålderdomen och vården som syftar till att minimera arbetsbördan för personalen.

Dessa fyra individer längtar alla efter ett sammanhang att passa in i, men kanske är det bara en av dem som orkar kämpa för det.

Han sicksackade mellan de vita linjerna och hade dragit upp visiret för att känna solens tjusning. Han skulle inte flytta. Inte nu direkt. Han skulle kunna stanna kvar där, i den för stora våningen dit livet återvände en morgon med en flicka från rymden iklädd nattlinne. Hon sa inte så mycket och ändå var det åter kiv och rörelse sen hon kom dit. Philibert kom äntligen ut ur sitt rum och de drack choklad tillsammans på morgnarna. Han hade slutat smälla igen dörrarna för att inte väcka henne och somnade lättare när han hörde henne röra sig i rummet bredvid.

Kollektivets välsignelse, att få vara trygg och njuta i sitt hem när man vet att där finns andra, man behöver inte umgås mycket med dem men när man hör ett ljud genom väggen och vet att just det ljudet betyder att nu sträcker hon sig efter en pärm i bokhyllan, då känns det hemma. Ett enkelt sätt att förklara det är att beskriva det som en självvald familj, det är inte riktigt sant men det är hyggligt nära sanningen. Ett krångligt sätt att förklara det på: Att komma hem på kvällen, spana upp mot lägenhetsfönstren och se att det lyser i köket, ytterdörren är olåst och man får svar när man på ett ben ropar Hallå från hallen. Spisen är nedsolkad med tomatsås igen och förpackningar till matvaror man inte visste fanns ligger kvar på diskbänken. Någon går förbi med en tandborste i munnen, på väg ut eller till sängen. Man får vara smakråd om glittriga klänningar och rosa skor. Längs en vägg i vardagsrummet står trettio kartongen med skateboardprylar uppställda och väntar på att levereras. En dörr står alltid stängd, en annan alltid öppen. En kännedom om varandra i de små vardagliga tingen, mönster som matchar.

Med vilken annan brud som helst skulle han ha lagt på och så skulle det inte vara mer med det. Men nu däremot sa han det var min chef för att få henne att skratta, och hon var så smart att hon spelade förvånad för att skämta tillbaka. Att prata med henne, det var som att spela pingpong: hon höll rytmen och smashade till längst ut i hörnen när man minst anade det, och plötsligt kändes det som att man inte var så idiotdum.

Det är otroligt och vackert och att det är skönt att tillåta sig det ibland. Ett sätt att må bra som inte tar sig an problemen utan låtsas som att de inte finns. Så får man göra.

Titel: Tillsammans är man mindre ensam
Författare: Anna Gavalda (2005)
ISBN: 91-0-011648-4

året som gått

januari
Examen och arbetslöshet. Jag ger mig själv en kamera i examenspresent. Mina lediga dagar ger mig många möjligheter att ströva, ofta i sällskap av Eskil, ibland, som här, även med fina vänner.

februari
Jag och E bor hos mina föräldrar. En egendomlig situation som ändå fungerade överraskande bra. Försöker motivera mig till att söka jobb. Det finns tid att åka skridskor och promenera. Mycket "värt häng" hemma hos Lotta. Börjar blogga för att ha något att göra med all den tid jag inte söker jobb.

mars
Med UCPA till franska alperna för första gången (Årets resa är bokad). Jag har mitt första snickeriprojekt. Enkelt, lyckat och mycket väl mottaget ger det mersmak. Fortsatt tungt på jobbfronten.

april
Baklusten sätter in, jag och E hetsar varandra att baka surdegsbröd. Det hela kulminerar i stenugnsbaket på Vallby. Jag jobbar årets andra vecka på kollo, glömmer min mobilladdare och längtar efter E. Det är skön vår och både trädgården och Trädgårdsföreningen bjuder på avslappning.

maj
Jag och Per hälsar på Sidjej och Larry i Arvika. Mycket resa för lite därvaro, men både Pers bil och Arvika bjuder på strålande sällskap. Jag går på helgtur i bergslagen med Henrik, Markus och Benjamin. Mysigt och okonstlat. Det första årliga öppna suttende mai firandet går av stapeln i strålande försommarväder. Svensexa för min bror med femkamp, grillning och bastubadande. Och fotboll förstås. Det avslöjas att Linus i hemlighet varit yxmästare. Far till kolmården med Henrik och Therese, nördar i skelettmuseet.

juni
Min bror gifter sig, jag toastmastrar på festen. En del att göra innan, en del att göra under. Fint utomhusbröllop med söta brudnäbbar. Traditionsenligt midsommarfirande i Småland. Flyttar till en egen lägenhet med E (även om hon jobbar i Västerås första veckorna). Går en veckolång målarkurs på Tidaholms folkhögskola. Njuter av sommaren.

juli
Blir farbror för tredje gången. Kajsa. Får jobb. Plockar galet mycket körsbär. Inte en dag passerar utan att E kokar sylt (osant). Får hjälpa My att bygga en fönsterbänk.

augusti
Börjar jobba på Habiliteringen i Norrköping. Klipper mig. Pendlar, äter och sover. Försöker få energin att räcka till. Lyckas vissa dagar. Känner mig hemma.

september
Jobb. Sparar energi. Blommar upp på helgerna. Vissa.

oktober
Jobb. Höst. Jobbar i dekoren för spexet. Snickrar kulisser och bygger ett hästhuvud. Sitter bakom scenen och läser böcker under föreställningarna.

november
Jag får äran att vara fadder åt Kajsa. Går en målarkurs på kvällarna och njuter av att få fly undan verkligheten och stressen några timmar i veckan. Jul och advent närmar sig.

december
Sista rycket på jobbet. Firar Nobeldagen, lilljul, juljul och nyår i Linköping. Olika vänner, nya och gamla som skapar fest. Får rejäl julledighet och njuter av att hinna träffa E mera, både på vår och hennes hemmaplan. Uppskattar de sex nattgäster vi får av vårt nyårsfirande, då känns det som att lägenheten har hittat rätt.