tillsammans är man mindre ensam

Jag fick en julklapp av J, hon har tidigare försökt låna ut boken till mig, men efter att det föll i glömska tyckte hon tydligen att kraftigare åtgärder fordrades. Vi hade sett filmen tillsammans, uppskattat den och J talade varmt om boken. Nu har även jag läst den och kan i stort sett instämma. Det är en mycket varm bok, som lämnar en mycket behaglig känsla i magen när man läser den. Naivt och romantiskt i långa stycken. Inte romantiskt som i kärlekstyngt, men romantiskt som i idylliskt, förenklat, i ett sagoaktigt skimmer. Man behöver aldrig vara orolig för hur det ska gå, för man vet hela tiden att det kommer att sluta så lyckligt det bara kan. Från Wikipedia:

[...] Till skillnad från upplysningen, som betonade förnuftet, hävdade romantikerna att det var känslan som var kärnan i tillvaron. [...] en ny syn på konstnären som ett skapande geni. Formerna, som varit strikt bundna och allmängiltiga, löstes upp och en större individualitet tilläts. Intellektets betydelse avtog till förmån för den inre, subjektiva upplevelsen, fantasin och känslan.

...
Jag får erkänna att jag är mycket nöjd med den beskrivningen, det är känslosamt, tillåtande och kreativt boken igenom. När jag tillåter mig att även själv vara romantisk är det en njutning att få ta del av dessa spretiga individers liv, hur de gnager mot varandra och hittar former för sitt umgänge som man sällan ser i verkligheten. Vi har den konserverade adelsmannen, med sina förlegade vanor och förhållningssätt, den drivne kocken som arbetar sönder sig i jakten uppåt i kökshierarkierna, den söndertrasade konstnären, bränd och utnyttjad som inte litar på någon, minst av alla sig själv, och till sist den gamla tanten som räds ålderdomen och vården som syftar till att minimera arbetsbördan för personalen.

Dessa fyra individer längtar alla efter ett sammanhang att passa in i, men kanske är det bara en av dem som orkar kämpa för det.

Han sicksackade mellan de vita linjerna och hade dragit upp visiret för att känna solens tjusning. Han skulle inte flytta. Inte nu direkt. Han skulle kunna stanna kvar där, i den för stora våningen dit livet återvände en morgon med en flicka från rymden iklädd nattlinne. Hon sa inte så mycket och ändå var det åter kiv och rörelse sen hon kom dit. Philibert kom äntligen ut ur sitt rum och de drack choklad tillsammans på morgnarna. Han hade slutat smälla igen dörrarna för att inte väcka henne och somnade lättare när han hörde henne röra sig i rummet bredvid.

Kollektivets välsignelse, att få vara trygg och njuta i sitt hem när man vet att där finns andra, man behöver inte umgås mycket med dem men när man hör ett ljud genom väggen och vet att just det ljudet betyder att nu sträcker hon sig efter en pärm i bokhyllan, då känns det hemma. Ett enkelt sätt att förklara det är att beskriva det som en självvald familj, det är inte riktigt sant men det är hyggligt nära sanningen. Ett krångligt sätt att förklara det på: Att komma hem på kvällen, spana upp mot lägenhetsfönstren och se att det lyser i köket, ytterdörren är olåst och man får svar när man på ett ben ropar Hallå från hallen. Spisen är nedsolkad med tomatsås igen och förpackningar till matvaror man inte visste fanns ligger kvar på diskbänken. Någon går förbi med en tandborste i munnen, på väg ut eller till sängen. Man får vara smakråd om glittriga klänningar och rosa skor. Längs en vägg i vardagsrummet står trettio kartongen med skateboardprylar uppställda och väntar på att levereras. En dörr står alltid stängd, en annan alltid öppen. En kännedom om varandra i de små vardagliga tingen, mönster som matchar.

Med vilken annan brud som helst skulle han ha lagt på och så skulle det inte vara mer med det. Men nu däremot sa han det var min chef för att få henne att skratta, och hon var så smart att hon spelade förvånad för att skämta tillbaka. Att prata med henne, det var som att spela pingpong: hon höll rytmen och smashade till längst ut i hörnen när man minst anade det, och plötsligt kändes det som att man inte var så idiotdum.

Det är otroligt och vackert och att det är skönt att tillåta sig det ibland. Ett sätt att må bra som inte tar sig an problemen utan låtsas som att de inte finns. Så får man göra.

Titel: Tillsammans är man mindre ensam
Författare: Anna Gavalda (2005)
ISBN: 91-0-011648-4

trötta tankar

Fyra månader på Habiliteringen och jag försöker känna efter vad jag känner. Nog känns det lite lättare nu än det gjorde i början, en del saker tycker jag att jag har fått kläm på men ännu mycket mer är fortfarande svårt. En (sjukgymnast)vän sa till mig nån gång att det var först när hon hade jobbat i lite mer än ett år som hon tyckte att det lugnade ner sig lite, att hon kunde slappna av på jobbet och efter det. Dit har jag inte kommit ännu. Det är inte det att jag jobbar effektivt hela arbetsdagen, långt därifrån, men jag kan inte slappna av, och jag kan inte heller släppa jobbet när jag går hem för dagen. Varje kväll maler saker på, saker jag inte hunnit göra, saker jag inte vet hur jag ska hantera och misstag jag gjort. Aldrig saker jag gjort bra, de tenderar att falla i glömska betydligt snabbare. Det gör mig trött, stressad och uppe i varv och det gör mig till någon jag inte är van att vara.

Det här är mitt första kvalificerade jobb, första gången som någon egentligen kan kräva något av mig. Framförallt är det nog jag själv som tagit fasta på det, jag ställer högre krav på mig själv nu, på gott och ont. Det är så det är. Jag jobbar inte ens heltid, 90%, men ändå upplever jag att jobbet tar all min kraft och tid. Min stresströskel har sänkts till nära på noll. Allting jag gör eller inte gör ger stresspåslag och det är förstås framförallt E som får dela det med mig. När det känns som att meningen med fritiden är att spara så mycket energi som möjligt för att orka jobba är det någonting som har gått snett. Och jag har inte varit beredd eller medveten om vilken situation jag har satt mig i. Kanske upplevs första jobbtiden ungefär så här alla. Kanske är det helt normalt. Är det i så fall mindre oroande?

Vårt samhälle, och nu generaliserar jag lite hejvilt, bygger på att människor har arbetstid och fritid, så långt allt väl, jag tror att det kan passa mig bra att ha tydliga gränser i det avseendet. Men de där 40 timmarna, tycker folk i allmänhet att det är lagom?

Man kan ha olika skäl till att förvärvsarbeta, här några reflektioner utgående från några tänkbara motiv. Om man arbetar för att tjäna pengar är jag mer än nöjd med den lön jag får om jag jobbar 50%. Om jag jobbar för att det är roligt säger min (lilla) erfarenhet att när det blir för mycket av det goda vänds det till något negativt. Om jag jobbar för att vara en god medborgare måste jag protestera, samhället finns för människorna, inte tvärtom. Om jag jobbar för att känna mening kan jag, med risk för att vara naiv, ifrågasätta mina prioriteringar, vore det inte en bättre lösning att söka en djupare mening eller till och med söka frid.

Det finns en klar risk att jag när jag läser det här om ett år kommer att le överseende. Icke desto mindre, här befinner jag mig nu, det här är tankar som är reella för mig nu. Förhoppningsvis kommer läget att stabiliseras så småningom. En sådan stabilisering kan ta sin början på flera håll; jag kan bli mer erfaren och inte behöva anstränga mig i varje moment, jag kan gå ner i tid, jag kan finna ett sätt att ackumulera energi och lägga den där jag helst vill. Eller, detta är en påtaglig och stark oro hos mig, så kan jag acceptera det, sluta att ifrågasätta var jag lägger min tid och energi.

Den här hösten har jag tagit ett steg in i hamsterhjulet, utan att vara medveten om det, jag hoppas att jag inte kommer att fortsätta hela vägen av fel eller inga skäl.

mitt spexår 2008

Jag måste skriva av mig. Dels för att jag fortfarande tänker på det, dels för att jag vill spara mina tankar...

Spexets årsmöte januari 2008; Jag nomineras till PR-chef och tackar ja. Inte för att jag trodde att det skulle vara väldigt roligt eller passa mig väldigt bra, utan för att jag hoppades att jag skulle lära mig något om mig själv. Jag hade begränsad insikt i hur spexet fungerade och vad som förväntades av mig men förstod iallafall att det var precis som det skulle och som det var varje år för många nominerade.

Senare under våren gick jag på audition för spexet med avsikt att söka till kören igen, precis som året innan, och tyckte att det skulle jag nog kunna hinna med, trots att jag redan hade tackat ja till att vara PR-chef. Väl där frågade de mig varför jag 'bara' sökte kören och jag svarade just så, att jag trodde att det skulle bli för mycket att vara PR och skådis parallellt. De höll med mig om detta men tyckte att jag kunde väl köra några improvisationsövningar ändå, för skojs skull. Den här gången kände jag dem som satt i 'juryn' vilket gjorde att jag var än mer obekväm ån året innan och jag tyckte inte att improövningarna gick något vidare. En av dem avbröt jag till och med två gånger för att sedan ångra mig igen när jag insåg att jag inte kunde låta mig hindras av stolthet (Det är helt fel ord i sammanhanget och devalverar ordets egentliga innebörd men jag kommer inte på något bättre). Jag försökte iallafall, men kände mig inte så särskilt nöjd. Det var fortfarande mitt intryck att jag inte hade sökt skådis. Några dagar senare ringer så Olof och berättar att de väldigt gärna ser att jag tar på mig ett skådisuppdrag och jag tackar ja enligt tankegången, som jag också uttalade; Om jag tackar Ja kommer jag att ångra mig hela hösten, om jag tackar Nej kommer jag att ångra mig hela livet. En smula överdrivet dramatiskt men ändå inte helt osant.

Nervös och förväntansfull närmade jag mig hösten, skådisrepen drog igång, sångövningarna, styrelsemöten, PR-möten, planering av en massa saker som jag inte visste att, hur eller när de skulle genomföras. Några veckor under hösten var det spexgrejer sex kvällar i veckan och jag var mer effektiv än någonsin. Det gick åt mycket energi, men jag fick också mycket energi från andra spexare. Jag minns så väl de första sångrepetitionerna ute på Valla, att stå ensam i ett litet rum och sjunga för full hals till pianokomp och verkligen leva/leka ut sångernas innebörd, att få överdriva känslospelet och uttrycken det var något nytt och underbart engagerande. Och något av stoltheten gav vika för glädjen. Att se hur alla spexare (60-70 stycken) på olika håll arbetade mot ett gemensamt mål var vackert. Att ju närmare premiären vi kom, desto mer såg man hur allt passade ihop i ett väldigt pussel där vi alla var viktiga bitar. Att vara en del i något större, om så bara ett studentspex.

Enda gången jag tappade modet var när den banderoll vi hade satt upp i centrala linköping för att annonsera vår föreställningsperiod för andra eller tredje gången på ett par dagar blåste sönder. Det här var Söndag kväll efter en lång rephelg och jag var slutkörd både mentalt och fysiskt. Vid producenternas avslutande genomgång och sammanfattning av läget ringer Pär och talar om att banderollen är trasig igen. Jag tror inte att jag grät men just då kändes det väldigt jobbigt och orättvist. Jag räddades, förstås, av andra spexare som rimligen var lika utmattade som jag och tillsammans bar vi med oss stegen och tog ner den f*rb*nnd* banderollen. Det var enda gången på hela hösten som jag tvivlade på om jag hade valt rätt när jag tackade ja till dubbla uppdrag.

Trött var jag dock vid flera tillfällen och om det hade fortsatt i samma tempo en längre tid hade det nog varit direkt skadligt för mig. Men det var nyttigt att se att jag klarade av att höja tempot, att hålla flera bollar i luften och att strukturera upp uppgifterna när det behövdes.

Det är med stor stolthet, i ordets sanna, fina bemärkelse, som jag ser tillbaka på den hösten. Jag är nöjd med min insats som PR-chef, jag är nöjd med min insats i skolan och jag är mycket nöjd med min insats som skådis. Jag tillåter mig att vara stolt över att jag rodde iland hösten utan att stressa sönder.

kajsa

Ojoj, jag har blivit farbror igen! Den här gången är det min äldste bror och hans sambo (Linus & Linda) som har välsignats med en liten knodd. Knodden heter Kajsa och kan mycket väl vara jordens sötaste nu levande bebis. När Linus ringde och berättade för mig den goda nyheten var det så många konstiga och nya tankar som simmade runt i huvudet. Linus berättade till exempel att de hade bestämt sig för namnet Kajsa, och det var först då som jag insåg att det bara var något de hade hittat på. Om ni har läst boken om Tistou kanske ni minns en fras i inledningen som handlar om just det; att de vuxna egentligen inte har en aning om vad barnet heter och att de oftast gissar fel. Nu har jag ioförsig ingen anledning att tro att Kasja inte heter just så, men jag begrep iallafall mycket bättre var Druon menade när han skrev den biten i boken.

Något annat som har upptagit mina tankar är Linus som pappa, han är sedan tidigare bonuspappa men Kajsa är hans första biologiska barn. Man kan ha många åsikter om vilka skillnader som finns mellan dessa två fenomen, det har inte jag. Men jag har fått omdefiniera min bror, för att vara bror är något helt annat än att vara far. Han har i mina ögon blivit en annan person över en natt, och det är omvälvande. Jag kan inte ens föreställa mig hur omvälvande det måste vara att uppleva den här förvandlingen i första person.

Jag var hos den lilla familjen igår eftermiddag. Vid ett tillfälle när jag bar Kajsa började hon bli lite orolig och ledsen, jag försökte prata lite med henne, höll henne på olika sätt och gick runt lite med henne i huset för att se om det kunde lugna henne. Det gjorde det inte. Så satte jag mig på deras kökssoffa, satte Kajsa i mitt knä, satte läpparna mot hennes hjässa och började nynna svagt på en nyskriven melodi. Hon blev tyst och såg enligt uppgift mest förbryllad ut. Dessvärre bröts förtrollningen efter någon minut och hon blev högljudd igen. Men det var en mycket fin minut. Jag njöt.

tusen strålande solar

Efter att ha läst Flyga drake, av samme författare, var jag väldigt nyfiken på Tusen strålande solar och det var med högt ställda förväntningar jag började lyssna till Sharon Dyalls röst. (Jag började med en ljudbok men övergick på slutet till att läsa själv, men då med ett spännande och något mer korrekt uttal av de arabiska orden.)

Även om berättelsen i mina ögon inte riktigt når upp till Flyga drakes nivå är det en av de bästa böckerna jag läst på länge. Gripande, intagande och trovärdig, dessutom på ett mycket behagligt sätt utbildande om Afghanistan och dess historia. Författaren presenterar ett galleri med trovärdiga människor; stolta, rädda och förvirrade, självuppoffrande och envisa. De bildar en helhet och ett socialt gytter som de lever i, de interagerar med varandra på ett sätt som känns sant och nödvändigt. De handlar utifrån sina egna horisonter på det sätt som tycks dem begripligt och rimligt. Just eftersom man får en inblick i människorna kan jag på något plan förstå resonemang som annars skulle ha tett sig obegripliga för mig. Först slås jag av att det är en annorlunda kultur och målar för mitt inre öga upp en bild av hur den kulturen yttrar sig och varför. Snart inser jag dock att en kultur inte är något homogent, det är hopkok av traditioner, regler och värderingar och människorna inom en och samma kultur kan ta den till sig på olika sätt. Återigen påminns jag om att människorna är mycket mer komplexa än vad man först ser, och att varje individ måste förstås i sig själv.

»Vad är det för fel med det? Vad? Är hon för ung, menar du? Hon är fjorton. Då är man knappast ett barn. Du var femton, om du minns? Min mor var fjorton när hon fick mig. Tretton när hon gifte sig.«
»Jag... Jag vill inte«, sa Mariam, som var som bedövad av förakt och hjälplöshet.
»Det är inte du som bestämmer. Det gör hon och jag.«
»Jag är för gammal.«
»Hon är för ung, du är för gammal. Vad är det här för struntprat?«
»Jag är för gammal. För gammal för att du ska göra så här mot mig«, sa Mariam. Hon fick tag om ett stycke av klänningstyget och knöt händerna så hårt att de skakade. »För att du ska göra mig till en ambagh efter alla dessa år.«
»Var inte så dramatisk. Det är en vanlig företeelse, det vet du mycket väl. Jag har vänner som har både två, tre och fyra fruar. Din egen far hade tre. De flesta män jag känner skulle ha gjort det här för länge sedan. Du vet att det är sant.«
»Jag kommer inte att tillåta det.«
Vid de orden log Rashid sorgset.
»Det finns en annan möjlighet«, sa han och kliade sig under ena foten med den andra fotens valkiga häl. »Hon kan få gå. Jag tänker inte stå i vägen för henne. Men jag misstänker att hon inte skulle komma långt.[...]«

Det finns en uppdelning i boken som jag inte riktigt uppskattar, de två kvinnliga huvudpersonernas berättelser återges till en början en i sänder och något av intensiteten förtas när jag lämnar den ena och får följa den andra, trots att texten i båda fallen är spännande och medryckande. Kanske skulle det ha blivit än svårare att hålla i huvudet om de berättats parallellt, och då de förövrigt inte utspelar sig parallellt hade det nog inte varit en bra lösning.

År 1974 inföll Ramadan på hösten. För första gången i sitt liv fick Mariam bevittna hur åsynen av en nymåne kunde förvandla en stad, förändra hela dess rytm och stämning. Hon märkte hur en sömning stillhet la sig över Kabul. Trafiken blev långsammare, glesare, tystare. Butikerna tömdes på folk. Restaurangerna släckte ljuset, slog igen dörrarna. Ingen rökte längre på gatan och det stod inga rykande tekoppar i fönstren. Och vid iftar, när solen sjönk i väster och kanonen avfyrades från Shir Derwaza-berget, bröt staden fastan och detsamma gjorde Mariam, med bröd och en dadel. Det var första gången i sitt femtonåriga liv som hon upplevde den ljuva känsla av att ta del av en gemensam upplevelse.

Det finns många beröringspunkter mellan Tusen strålande solar och Flyga drake, många av problemen och frågeställningarna som hanteras är gemensamma eller tangerande och för mig ger det ytterligare förståelse för människorna, jag har helt enkelt något lite att relatera till trots att de svårigheter romankaraktärerna här möter i många fall ligger långt från min egen vardag. Det är väl också där skönlitteraturens styrka ligger, i förmågan att ge läsare perspektiv och möjlighet att sätta sig in i andra livsöden och i någon mån förstå hur man kan tänka om man har en annan bakgrund. Det finns så mycket hos oss människor som formas av den värld vi lever i, och så mycket som förefaller vara allmängiltigt. Vi föds in i sammanhang som ger oss olika förutsättningar men i mångt och mycket strävar vi trots allt mot samma mål, på olika vägar och omvägar.

Titel: Tusen strålande solar
Författare: Khaled Hosseini
ISBN: 978-91-46-21880-7

kolmården

Igår var jag på kolmården med Henrik och Therese. Det var tre år sen sist jag var där och det mesta var sig förstås likt. Jag plockade fram mitt 75-300 mm objektiv till kameran för att komma lite närmare djuren. Jag insåg när jag monterade det att jag inte kan ha använt det på länge. Jag blev alldeles förvånad över hur framtung kameran blev och jag var inte heller kalibrerad för vilka slutartider som krävs för att uppnå skärpa. Jag hoppas att jag ändå lyckades ta några fina bilder. Det är verkligen en balansgång att försöka ta bra bilder och att vara närvarande i situationen. Jag tycker att det är väldigt kul att fotografera och det är verkligen ett bra sätt att komma ihåg och minnas tillbaka, men risken finns att man upplever hela grejen genom kameran. Man skulle väl kunna tänka sig att upplevelsen av till exempel ett djurparksbesök blev starkare om man struntade i kameran och bara var närvarande där och då.

Hur som helst roligt att se alla djuren, tyvärr var Apariet, precis som förra gången jag var där, stängt på grund av nyfödd gorillaunge. Höjdpunkterna var många, till exempel delfinshowen, gibbonaporna, schimpanserna och faktiskt Barnens lantgård (det vill säga klappbara getter, svin och dylikt). En grej som jag blev överraskad av, både att det fanns och att det var roligt var något som kallades Skelettmuseum. En massa montrar med djurskelett med små informativa texter, varken mer eller mindre. Eftersom vi alla tre har läst en hel del mänsklig anatomi kunde vi studera likheter och skillnader. Väldigt fascinerande att se hur alla däggdjur är uppbyggda på otroligt likartade sätt. Typexemplet är kanske giraffen med sina sju halskotor, men hos den noterade vi också hur bakbenen var lika våra ben och fötter, och frambenen hade alla de ben som vi har i armar och händer. Det enda som har hänt är förvrängning av proportionerna och förhållandet mellan de olika benen. Att sen se hur fåglarna har en till stor del annan uppbyggnad skelettalt gjorde inte saken sämre. Jag kan verkligen förstå att man kan fastna för det här och leta likheter och skillnader och försöka förstå sambanden.

I bilresan på väg hem kom samtalet in på evolution kontra kreationism och jag kunde återigen konstatera att jag inte har några bra svar och att frågan inte låter sig ignoreras helt och fullt. Min största svårighet har legat i att kombinera evolutionsteorins drivande tanke om de svagares utgallring med min bild av en god och kärleksfull Gud som värnar de utsatta. Vi nådde som sagt inga svar men jag fick ändå några nya tankar att fundera över. Kanske kan man lyckas välja att fokusera på de starkares överlevnad, snarare än de svagares utsållning, men det känns som en riskabel väg att gå, och kanske är det bara ordvrängeri. Frågetecknen fortsätter finnas.

Förklaringen, om en sådan krävs, till att jag inte lägger upp några bilder vare sig från vandringen eller djurparken är att min dator är på service, så jag väntar med att kolla bilderna tills den kommer tillbaka, det kommer att bli halvkul. Det är förvisso roligt att kolla bilder och sålla bort och sortera men nu har jag upp emot tusen bilder och det kan nog bli lite segt.

vandring i bergslagen

Jag vandrade i Bergslagen i helgen, delvis samma gäng som jag fjällvandrade med i somras. Vi var fyra stycken; Benjamin, Henrik, Markus och jag. Det var bara en natt ute, i vindskydd, och vi gick väl ca 30 km totalt så det var en ganska kort och enkel vandring men ack så trevlig. Vi gick etapp 8 och 9 på Bergslagsleden, med en del kortare avstickare för att få se grottor, fornlämningar och för att få titta ut över landskapet från namngivna utkikspunkter. Naturen är fantastisk, på bara de där få kilometrarna kan landskapet förändras så pass mycket och ge så skilda intryck. Vi var uppe på en topp och kisade mot solen i stormblåsten, vi gick på spångar genom våtmarken och såg grodor på gölarnas botten och vi vandrade i tystnad längs kringelkrokiga stigar i mossiga, trolliska skogar där tallarnas rötter gjorde stigen till en labyrint som vi varsamt översteg.

Och det behöver inte vara så långt borta. Jag blev inspirerad av enkelheten, vi sov bara ute en natt, vi tog bussen till och från leden, generellt sett fanns god vattentillgång. Det jag menar är att det kan vara enkelt att komma ut på vandring. Jag hoppas att jag kan omvandla denna insikt till handling; packa liggunderlag och sovsäck, lite mat och ett kök, en karta och en kamera. Så mycket mer behövs inte. Det fina är att trots att det bara var två dagar var det vilsamt. Jag ska inte påstå att det är som att vandra i fjällen en vecka, för det är ytterligare en eller två dimensioner högre, men den här enkla vandringen gav mig ändå ett visst mått sinnesro och avslappning, och det sociala utbytet blir ett annat, lågmält och intensivt på samma gång.

Jag vet inte om människor som känner mig ser mig som en skogsmulle, jag vet inte ens om jag själv tycker att jag är en skogsmulle, men jag är ganska säker på att jag skulle vilja vara friluftig. Av flera skäl, dels för att jag tycker om det och mår bra av det, men dels för att jag tycker om tanken på att vara en skogsmulle. Det är en självbild som tilltalar. Men man kan kanske inte, eller bör kanske inte, anpassa sitt liv efter hur man skulle vilja framstå för andra, det är väl bättre om man lyckas utgå från sig själv, skilt från andras förväntningar. Svårt. Det gäller andra saker också, betydligt större val som påverkas av andras förväntningar och hur jag tror att andra ska reagera på vad jag gör. Ibland tänker jag att jag skulle vilja släppa trygghetstanken och våga prova något annat, något annat än sjukgymnast till exempel, eller något annat än sverige. Men det är så många olika luriga faktorer som man måste vara medveten om. Till exempel har ju det okända och oprövade alltid större potential än verkligheten. Usch vilket tråkigt synsätt. Men i fantasin behöver man inte begränsa sig, och därför kanske det kan vara lockande att alltid vara på väg någon annanstans. Samtidigt har jag väldigt mycket att vara tacksam för just nu. Väldigt mycket.

Bilder från vandringen kommer nog småningom.

tummen upp

Förra veckan, när jag skulle ta mig hem från kollo för att fira påsk utspelade sig följande händelseförlopp; Sista natten på kollo jobbade jag, vilket innebär jobb från 21:30 till 07:30, det är oftast inte så jättemycket att göra utan man ska huvudsakligen hålla sig vaken och se till så att kollodeltagarna får en så bra natt som möjligt, kolla så att de sover, hjälpa dem vändningar och vatten och liknande. Jag går alltså av mitt pass vid halv åtta, går upp till boendet och äter en minimal frukost innan jag lägger mig på sängen för att sova 1½ timme. Min buss går 10:05 och allt är under kontroll.

Jag vaknar 09:40 av att Johannes ringer och undrar om jag inte ska åka snart, plötsligt har jag väldigt bråttom, jag blir inskjutsad till Vingåker av rally-Erik, men trots en skyndsam körning kommer vi fram tre minuter för sent. Nästa avfärd är två timmar senare. Jaja, jag bestämmer mig ändå för att vänta inne i Vingåker på nästa buss och låter Erik åka tillbaka till kollo för att jobba. För att inte mina föräldrar ska undra varför jag inte kommer när jag borde ringer jag och talar om läget. Min far föreslår då utan vidare eftertanke att jag ska lifta, till Katrineholm där tågtrafiken är tätare. Jag tycker att det låter som en bra idé och börjar gå mot stora bilvägen mot Katrineholm. Efter ca 30 minuter får jag lift några kilometer, blir avsläppt, går 20 min och får sedan lift till Katrineholm.

Under denna tid händer dock ännu en sak av vikt. Elin ringer från kollo och upplyser mig om att jag har åkt ifrån min plånbok. Jag har alltså sju kronor på mig, och plötsligt är liftning inte en av flera tänkbara lösningar. För att ta mig från Vingåker till Rimforsa behövde jag fem timmar och fem vardagshjältar som orkade/vågade plocka upp mig.

När jag går längs med landsvägen hinner jag fundera kring liftandets fenomen. Vad är det som gör att vissa inte vill plocka upp liftare? Handlar det om rädsla, förakt, stress, ointresse eller något annat? En annan formulering av frågan är förstås; Vad är det som gör att några få modiga plockar upp liftare? Är det altruism, nyfikenhet, empati, uttalade principer eller något annat?

Jag tror att en del i det faktum att det är svårt att få lift är att man som bilist måste bestämma sig väldigt snabbt. Från det att man får syn på fotgängarens signalerande tumme tills dess att man påbörjar en inbromsning går inte många sekunder. Om man då börjar fundera och väga för- och nackdelar mot varandra är det snart för sent. Problemet ligger då på sätt och vis i att om man inte gör ett val så väljer man att inte plocka upp liftaren. Det här kan kanske verka nedslående på liftaspiranten, men det är tvärtom en stark drivkraft för mig. För varje bil som kör förbi mig när jag ger den tummen upp så känner jag mig som en segrare. Jag intalar mig själv, kanske av självbevarelsedrift, att jag genom mitt agerande startar en process. Bilisten som ser mig men som inte hinner bestämma sig kanske kommer att handla snabbare nästa gång. Kanske kan någon till och med tänka: "Vad dumt att jag inte tog upp den där liftaren, fortsättningsvis ska jag ha JA som grundinställning till liftande!"

Jag hoppas att det var fler än jag som var ute och tummade på vägarna på påskaftonen, för då kan jag fortsätta tro att min tumme hjälpte den där andra killen, två mil längre fram på vägen, att få lift.

On a sidenote: Man kommunicerar mycket när man liftar, främst med redan nämnda pseudofinger, men också med beteende, kläder och annat. Jag valde att hela tiden hålla mig gående, trots att det inte blir många kilometer av det. Kanske kan det signalera att jag inte liftar av lathet, jag liftar för att jag ska nånstans. Kläderna kan säkert ge folk associationer som antingen skapar sympatier eller antipatier hos dem.

Det är intressant att se hur olika föraren och passageraren reagerar, ett återkommande mönster var att passageraren stirrar förvånat eller irriterat på mig, medan föraren är fullt upptagen med att låtsas att jag inte finns. Samma approach som jag själv använder mig av när jag ser någon på stan som går motströms med grön jacka och pärm; Så länge man kan undvika ögonkontakt kan de aldrig hävda att man har sett dem.

Vidare kommunicerar några bilister som inte stannar. Jag har dock inte kunnat räkna ut riktigt vad, det var några som tutade åt mig när de körde förbi. Huruvida de tutade uppmuntrande, hånande, varnande eller något helt annat vet jag emellertid inte. Dålig kommunikation således. Roligast var annars en kille runt tjugofem som åkte som passagerare i en bil. Han gav mig helt enkelt tummen upp och hans ansikte antydde att han faktiskt menade det.

Det viktigaste med liftningen är ändå följande. När jag liftar visar jag att inte är rädd, att jag inte ger efter för de mörka krafterna. De vänliga människorna är i majoritet och jag ställer mig i vägrenen för att de ska få en chans att visa att de finns och att de också står emot. Våga vägra rädsla! Jag skulle inte palla med att leva i ett samhälle där människor är rädda för varandra. Kanske kan liftningen vara ett sätt att sträcka ut en hand (no pun intended) och visa att man vågar lita på och förlita sig på den vänliga främligen, den barmhärtiga samariern.

trägen vinner

I kvarteret där mina föräldrar bor finns en man med beige jacka och en liten svart hund. Så länge jag kan minnas har mannen gått förbi på trottoaren utanför mitt fönster, med hunden vaggande efter. Med åren som gått har hunden blivit äldre och för varje år också lite långsammare. De har aldrig behövt befästa sin relation med ett koppel, bandet mellan dem har varit tillräckligt starkt ändå. Mannen har gått, med händerna på ryggen, en liten bit i förväg och med jämna mellanrum stannat upp, vänt dig om för att vänta in sin vän, och sedan fortsatt uppför gatan. De går alltid uppför gatan, aldrig nedför, antagligen går de samma runda varje dag. Men hunden har blivit äldre och långsammare, och mannen har fått vänta mer och mer för att den ska hinna med. Idag såg jag dem igen, plötsligt har mannen blivit mycket långsammare. Äldre, men inte bara det, nånting har hänt med honom som gör att han haltar svårt, och det ser ansträngande ut att gå. Sådan husse, sådan hund, tänker jag men upptäcker samtidigt att hunden fortfarande drar det kortare strået. Det är ändå fint, det är en väldig trygghet som de utstrålar, de där två. Det är en envis kamp de för, en utdragen förlust mot tiden och en evig seger för vänskapen. De ändrar inte sitt försvar, de stretar på på det enda sätt de kan, trots svaga ben som inte lyder.

Och hunden kan vara det långsammaste jag sett på ben. Men så har det varit i många år nu, och han tar sig fortfarande runt.

inte precis isolering

Jag är ute i fiskeboda och jobbar på påskkollo den här veckan. Har inte med mig någon mobilladdare men räknade med att jag skulle kunna låna av någon här så att det skulle ordna sig ändå. Än så länge har jag inte haft någon lycka på laddarlånsfronten, och vid det här laget har alltså min mobil gett upp andan, eller i vart fall slumrat till, och kan bara väckas av prinsens kyss, som jag alltså inte är mäktig att utdela. Jag hade nog inte trott att jag skulle se det som ett problem att vara utan mobil en knapp vecka, men så är det. Jag ska inte sticka under stol med att det är särskilt en person som jag saknar, någon som annars skulle få många ringningar (kolla bokstäverna) och meddelanden. En del saker kan man helt enkelt vänta med, men jag är rädd att det också är mycket som går ohjälpligt förlorat i tidens ström. De små sakerna som man tänker idag men har glömt imorgon, de får man ingen andra chans på. De får man fånga i flykten och skyndsamt dela med sig av för att de ska ge näring. Som med skivad banan.

Det är först när man går miste om något som man förstår att värdera det rätt, då först kan man ana hur tacksam man faktiskt borde vara för allt man får, och ger också för den delen. Men det är klart att det är bitterljuvt att uppnå den insikten när det är för sent. Alltså borde det ju vara perfekt att förlora saker bara under kortare perioder. Förhoppningen är då att man ska kunna kombinera de båda fenomenen, känslan av tacksamhet och det rätta perspektivet med att faktiskt ha det man är tacksam för rätt framför sig, och i bästa fall kan man till och med sätta ord på sina känslor.

Det är klart att det kan finnas relationer och magiska stunder där det fantastiska faller i bitar om man försöker sätta ord på det. Det kan bli krystat och överspänt att hela tiden fånga nuet och sätta ord på allt man känner. Generellt sett tror jag ändå att de flesta relationer mår bra av mer ärlighet, och i det lägger jag då in mer uttalad ärlighet. Fler ord om vad som händer, både utåt och inåt. Jag jobbar som sagt på kollo den här veckan, för personer med multihandikapp. Många saknar våra vanligaste sätt att kommunicera, och för många är det väldigt viktigt just det att nån annan då sätter ord på vad de tänker, känner, ser eller gör. Det kan bli repetitivt och man kan konstatera tio gånger under en och samma måltid att man har varit och badat och att det var roligt och busigt. Jag tror att det finns mycket att lära från deltagarna, som de kollektivt kallas på kollo. I vissa avseenden är det nog så att man i mötet får skala av en massa krimskrams som mest stör och stjäl tid, istället får man fokusera på det mest basala.

Jag avslutar med ett citat från fragglarna, jag vet inte om det är relevant, men det sitter längst fram i mitt huvud och vill ut, och då ska inte jag vara den som säger nej. Om du är osäker så säg JA!

Du saknar inte sånt du redan har, du slösar inte nånting när du spar. Det är så lätt att glömma bort sin ledsna gråt om man vet att man kan skratta efteråt.

ekologi och vegetarianer

Jag läser på DN.se en debattartikel om ekologiskt jordbruk. Författaren menar att på grund av den minskade skörd som ekologisk odling medför, enligt artikeln rör det sig om 50-75% av en konventionell skörd, så är det direkt omoraliskt och ohållbart då detta leder till svält i de fattigare delarna av världen. Vårat jordklot är begränsat, inte minst vad gäller yta, och då gäller det för oss att vara yteffektiva i vår matproduktion. Jag läser även repliken, som mer faller mig i smaken, där argumentationen istället förs för att ekologisk odling är långsiktigt hållbar, och att ett långt mer effektivt sätt att utnyttja jordareal är att gå mot en mer vegetarisk kost.

Något som jag hara haft svårt att förstå när det gäller diskussionen om kött vs. vegetariskt är den snedvridna indelningen. Det är min erfarenhet att överraskande många tycker att det ska vara antingen eller, antingen är du vegetarian, och då ska du inte äta kött, eller så är du köttätare, och då ska du banne mig äta kött varenda dag. Själv äter jag mestadels vegetariskt men det blir nog kött någon eller några gånger i månaden och det är ett system jag är nöjd med.

Jag kallar mig ibland vegetarian men när folk får reda på att jag inte vägrar kött rakt av blir de skeptiska. För mig skulle det ändå kännas ännu mycket mer konstigt att kalla mig allätare. Eftersom min kosthållning i någon mån är ett politiskt ställningstagande vill jag gärna tala om för folk att jag undviker kött, men samtidigt tycker jag för egen del att det (i det här sammanhanget) känns orimligt att begränsa mig efter regler som andra har satt upp. Det som är grunden till problemet är väl att den 'vanliga, allsidiga kosten' som jag är uppvuxen med, till väldigt stor del förlitar sig på kött. Vegetarianism definieras alltså utifrån sin motpol och inte från en tänkt medelpunkt mellan två ytterligheter. Den här medelvägen finns det, så vitt jag vet, inget bra namn för och då blandas den ibland samman med den köttiga extremen. Hur ska man göra? Vad ska man kalla sig?

våp

Jag har återigen haft diskussionen med E om våpighet, självständighet och en massa andra relaterade begrepp. Det blir ofta tydligt att vi har olika syn på saken. E menar, tror jag, att man bör kunna klara sig själv och att man inte ska be om hjälp i onödan. Jag menar att det är fint att kunna ta emot hjälp och att erkänna att man (jag) är beroende av andra människor för att må bra. Det har hänt mer än en gång att E tydligt uttryckt att hon inte vill våpa sig, det kan röra sig om så enkla saker som att fylla på havregrynsburken. Jag tror att en del av förklaringen till våra olika ståndpunkter kan sökas i att vi är av olika kön. Här kommer ordet våpighet in i resonemanget, jag citerar från Norstedts svenska synonymordbok:

våp (stackars) fjolla, pjåk, (vard.) fjompa, (tok)stolla, toka, 'docka', (lant- l. bond)lolla, 'gås', 'höna', 'höns', Laura, sjåp, jfr dumbom, (prov.) flep(er)
våpig försagd, bortkommen, tafatt, fjollig, sjåpig, käringaktig, hönsaktig, (vard.) hönsig, (prov.) flepig; narraktig, jfr menlös

Det verkar ju på synonymerna och deras ändelser som att det framför allt är kvinnor som kan är våp/våpiga. Kanske är det så att E, när hon ber om hjälp tycker sig uppfylla fördomen om den svaga kvinnan som behöver hjälp av den starka mannen. Kanske det inte är vad hon vill. Om jag däremot ber henne om hjälp kanske jag inte på samma sätt riskerar att bli misstänkt för att försöka dra fördel av föråldrade könsroller. För jag skulle tro att det är där skon klämmer egentligen, inte att ta emot hjälp, men oron för att när man ber om hjälp man förstärker en bild som man vill slå sig fri ifrån. Och den bilden av 'svaghet' kanske inte ligger lika tungt på mig som varande man.

Att få erkänna sig beroende av andra människor i allmänhet, eller en annan människa i synnerhet tycker jag är både något vackert och skrämmande. Vackert för att det tyder på tillit och det ger en trygghet att inte behöva vara stark utan ha någon som stöttar, men förstås skrämmande eftersom man (jag) aldrig kan vara riktigt säker på att den andra står kvar när man faller. Jag vet inte om det här är ett resonemang som jag kan leda nån vart, men det tål ändå att tänkas på, och det har andra också gjort:

What if I stumble, what if I fall?
What if I lose my step and I make fools of us all?
Will the love continue when my walk becomes a crawl?
What if I stumble, and what if I fall? - DC Talk

That I would be good even if I did nothing [...]
That I would be grand if I was not all knowing [...]
That I would be good whether with or without you - Alanis Morissette

Och så min favorit:

"Om var och en står sig själv närmast vill jag hellre ligga ner nära, nära någon annan" -eMiL Jensen

love will pay the bills

Popbandet Billie the Vision & the Dancers är mina nya favoritvänner (om man räknar bort den typen av vänner som jag faktiskt träffar på riktigt). Musik som spänner från sprudlande trallvänlig gladpop som försäkrar mig om att livet är underbart och att just nu är det läge att njuta av det, till låg, stilla uppgivenhet när det är toksvårt att släppa taget och stört omöjligt att ta nya tag. Ända in i kaklet, bara för att bryta nacken mot sockerbiten, sakta sjunka ner mot botten med den nyfunna insikten att målgången var i den djupa änden av bassängen. Den erbjuder störst möjligheter och spänningsmoment, men om det rasar rasar det länge och tungt. Förlåt, nu snurrade jag in mig. Billie the Vision var ämnet. På deras hemsida presenterar de kärleksekonomi som jag vill slå ett slag för. De erbjuder alla sina skivor som gratis nedladdning där, men uppmuntrar också oss lyssnare att betala in en slant om vi tycker att det känns motiverat.

Jag påstår förvisso inte att jag är normal, så kanske kan jag inte extrapolera mitt beteende till andra människor, men jag tycker ändå att det är intressant. Vadå? Jo, igår köpte jag fyra skivor, tre stycken (Salem - Astronaut, Sofia Karlsson - Söder om kärleken & A Camp - Colonia) laddade jag ner genom cdon.com och betalade då 99:-/st, men den fjärde (Billie the Vision - Where the ocean meets my hand), som jag alltså kunde få gratis valde jag att pröjsa 150:- för. För mig verkar det alltså vara sant i någon mening att jag hellre betalar mer om jag inte måste. Jag vet inte om det är idealisten i mig som vill stötta naiva musiker för att han känner moderskänslor, och att jag inte skulle göra det samma om det gällde t.ex. Coldplay som klarar sig ekonomiskt ändå, eller jag kanske tycker om känslan av att det är jag som får ta beslutet och i tacksamhet över det förtroendet sockrar jag lite extra, eller så är det bara magkänslan som får styra...

Hur det nu är med den saken, ladda ner nån skiva, lyssna på den, och om du gillar den kan du ju fundera på om du tycker att den glädje du får ut kan mätas i pengar.