tillsammans är man mindre ensam

Jag fick en julklapp av J, hon har tidigare försökt låna ut boken till mig, men efter att det föll i glömska tyckte hon tydligen att kraftigare åtgärder fordrades. Vi hade sett filmen tillsammans, uppskattat den och J talade varmt om boken. Nu har även jag läst den och kan i stort sett instämma. Det är en mycket varm bok, som lämnar en mycket behaglig känsla i magen när man läser den. Naivt och romantiskt i långa stycken. Inte romantiskt som i kärlekstyngt, men romantiskt som i idylliskt, förenklat, i ett sagoaktigt skimmer. Man behöver aldrig vara orolig för hur det ska gå, för man vet hela tiden att det kommer att sluta så lyckligt det bara kan. Från Wikipedia:

[...] Till skillnad från upplysningen, som betonade förnuftet, hävdade romantikerna att det var känslan som var kärnan i tillvaron. [...] en ny syn på konstnären som ett skapande geni. Formerna, som varit strikt bundna och allmängiltiga, löstes upp och en större individualitet tilläts. Intellektets betydelse avtog till förmån för den inre, subjektiva upplevelsen, fantasin och känslan.

...
Jag får erkänna att jag är mycket nöjd med den beskrivningen, det är känslosamt, tillåtande och kreativt boken igenom. När jag tillåter mig att även själv vara romantisk är det en njutning att få ta del av dessa spretiga individers liv, hur de gnager mot varandra och hittar former för sitt umgänge som man sällan ser i verkligheten. Vi har den konserverade adelsmannen, med sina förlegade vanor och förhållningssätt, den drivne kocken som arbetar sönder sig i jakten uppåt i kökshierarkierna, den söndertrasade konstnären, bränd och utnyttjad som inte litar på någon, minst av alla sig själv, och till sist den gamla tanten som räds ålderdomen och vården som syftar till att minimera arbetsbördan för personalen.

Dessa fyra individer längtar alla efter ett sammanhang att passa in i, men kanske är det bara en av dem som orkar kämpa för det.

Han sicksackade mellan de vita linjerna och hade dragit upp visiret för att känna solens tjusning. Han skulle inte flytta. Inte nu direkt. Han skulle kunna stanna kvar där, i den för stora våningen dit livet återvände en morgon med en flicka från rymden iklädd nattlinne. Hon sa inte så mycket och ändå var det åter kiv och rörelse sen hon kom dit. Philibert kom äntligen ut ur sitt rum och de drack choklad tillsammans på morgnarna. Han hade slutat smälla igen dörrarna för att inte väcka henne och somnade lättare när han hörde henne röra sig i rummet bredvid.

Kollektivets välsignelse, att få vara trygg och njuta i sitt hem när man vet att där finns andra, man behöver inte umgås mycket med dem men när man hör ett ljud genom väggen och vet att just det ljudet betyder att nu sträcker hon sig efter en pärm i bokhyllan, då känns det hemma. Ett enkelt sätt att förklara det är att beskriva det som en självvald familj, det är inte riktigt sant men det är hyggligt nära sanningen. Ett krångligt sätt att förklara det på: Att komma hem på kvällen, spana upp mot lägenhetsfönstren och se att det lyser i köket, ytterdörren är olåst och man får svar när man på ett ben ropar Hallå från hallen. Spisen är nedsolkad med tomatsås igen och förpackningar till matvaror man inte visste fanns ligger kvar på diskbänken. Någon går förbi med en tandborste i munnen, på väg ut eller till sängen. Man får vara smakråd om glittriga klänningar och rosa skor. Längs en vägg i vardagsrummet står trettio kartongen med skateboardprylar uppställda och väntar på att levereras. En dörr står alltid stängd, en annan alltid öppen. En kännedom om varandra i de små vardagliga tingen, mönster som matchar.

Med vilken annan brud som helst skulle han ha lagt på och så skulle det inte vara mer med det. Men nu däremot sa han det var min chef för att få henne att skratta, och hon var så smart att hon spelade förvånad för att skämta tillbaka. Att prata med henne, det var som att spela pingpong: hon höll rytmen och smashade till längst ut i hörnen när man minst anade det, och plötsligt kändes det som att man inte var så idiotdum.

Det är otroligt och vackert och att det är skönt att tillåta sig det ibland. Ett sätt att må bra som inte tar sig an problemen utan låtsas som att de inte finns. Så får man göra.

Titel: Tillsammans är man mindre ensam
Författare: Anna Gavalda (2005)
ISBN: 91-0-011648-4

ekologi och vegetarianer

Jag läser på DN.se en debattartikel om ekologiskt jordbruk. Författaren menar att på grund av den minskade skörd som ekologisk odling medför, enligt artikeln rör det sig om 50-75% av en konventionell skörd, så är det direkt omoraliskt och ohållbart då detta leder till svält i de fattigare delarna av världen. Vårat jordklot är begränsat, inte minst vad gäller yta, och då gäller det för oss att vara yteffektiva i vår matproduktion. Jag läser även repliken, som mer faller mig i smaken, där argumentationen istället förs för att ekologisk odling är långsiktigt hållbar, och att ett långt mer effektivt sätt att utnyttja jordareal är att gå mot en mer vegetarisk kost.

Något som jag hara haft svårt att förstå när det gäller diskussionen om kött vs. vegetariskt är den snedvridna indelningen. Det är min erfarenhet att överraskande många tycker att det ska vara antingen eller, antingen är du vegetarian, och då ska du inte äta kött, eller så är du köttätare, och då ska du banne mig äta kött varenda dag. Själv äter jag mestadels vegetariskt men det blir nog kött någon eller några gånger i månaden och det är ett system jag är nöjd med.

Jag kallar mig ibland vegetarian men när folk får reda på att jag inte vägrar kött rakt av blir de skeptiska. För mig skulle det ändå kännas ännu mycket mer konstigt att kalla mig allätare. Eftersom min kosthållning i någon mån är ett politiskt ställningstagande vill jag gärna tala om för folk att jag undviker kött, men samtidigt tycker jag för egen del att det (i det här sammanhanget) känns orimligt att begränsa mig efter regler som andra har satt upp. Det som är grunden till problemet är väl att den 'vanliga, allsidiga kosten' som jag är uppvuxen med, till väldigt stor del förlitar sig på kött. Vegetarianism definieras alltså utifrån sin motpol och inte från en tänkt medelpunkt mellan två ytterligheter. Den här medelvägen finns det, så vitt jag vet, inget bra namn för och då blandas den ibland samman med den köttiga extremen. Hur ska man göra? Vad ska man kalla sig?

våp

Jag har återigen haft diskussionen med E om våpighet, självständighet och en massa andra relaterade begrepp. Det blir ofta tydligt att vi har olika syn på saken. E menar, tror jag, att man bör kunna klara sig själv och att man inte ska be om hjälp i onödan. Jag menar att det är fint att kunna ta emot hjälp och att erkänna att man (jag) är beroende av andra människor för att må bra. Det har hänt mer än en gång att E tydligt uttryckt att hon inte vill våpa sig, det kan röra sig om så enkla saker som att fylla på havregrynsburken. Jag tror att en del av förklaringen till våra olika ståndpunkter kan sökas i att vi är av olika kön. Här kommer ordet våpighet in i resonemanget, jag citerar från Norstedts svenska synonymordbok:

våp (stackars) fjolla, pjåk, (vard.) fjompa, (tok)stolla, toka, 'docka', (lant- l. bond)lolla, 'gås', 'höna', 'höns', Laura, sjåp, jfr dumbom, (prov.) flep(er)
våpig försagd, bortkommen, tafatt, fjollig, sjåpig, käringaktig, hönsaktig, (vard.) hönsig, (prov.) flepig; narraktig, jfr menlös

Det verkar ju på synonymerna och deras ändelser som att det framför allt är kvinnor som kan är våp/våpiga. Kanske är det så att E, när hon ber om hjälp tycker sig uppfylla fördomen om den svaga kvinnan som behöver hjälp av den starka mannen. Kanske det inte är vad hon vill. Om jag däremot ber henne om hjälp kanske jag inte på samma sätt riskerar att bli misstänkt för att försöka dra fördel av föråldrade könsroller. För jag skulle tro att det är där skon klämmer egentligen, inte att ta emot hjälp, men oron för att när man ber om hjälp man förstärker en bild som man vill slå sig fri ifrån. Och den bilden av 'svaghet' kanske inte ligger lika tungt på mig som varande man.

Att få erkänna sig beroende av andra människor i allmänhet, eller en annan människa i synnerhet tycker jag är både något vackert och skrämmande. Vackert för att det tyder på tillit och det ger en trygghet att inte behöva vara stark utan ha någon som stöttar, men förstås skrämmande eftersom man (jag) aldrig kan vara riktigt säker på att den andra står kvar när man faller. Jag vet inte om det här är ett resonemang som jag kan leda nån vart, men det tål ändå att tänkas på, och det har andra också gjort:

What if I stumble, what if I fall?
What if I lose my step and I make fools of us all?
Will the love continue when my walk becomes a crawl?
What if I stumble, and what if I fall? - DC Talk

That I would be good even if I did nothing [...]
That I would be grand if I was not all knowing [...]
That I would be good whether with or without you - Alanis Morissette

Och så min favorit:

"Om var och en står sig själv närmast vill jag hellre ligga ner nära, nära någon annan" -eMiL Jensen