året som gått

januari
Examen och arbetslöshet. Jag ger mig själv en kamera i examenspresent. Mina lediga dagar ger mig många möjligheter att ströva, ofta i sällskap av Eskil, ibland, som här, även med fina vänner.

februari
Jag och E bor hos mina föräldrar. En egendomlig situation som ändå fungerade överraskande bra. Försöker motivera mig till att söka jobb. Det finns tid att åka skridskor och promenera. Mycket "värt häng" hemma hos Lotta. Börjar blogga för att ha något att göra med all den tid jag inte söker jobb.

mars
Med UCPA till franska alperna för första gången (Årets resa är bokad). Jag har mitt första snickeriprojekt. Enkelt, lyckat och mycket väl mottaget ger det mersmak. Fortsatt tungt på jobbfronten.

april
Baklusten sätter in, jag och E hetsar varandra att baka surdegsbröd. Det hela kulminerar i stenugnsbaket på Vallby. Jag jobbar årets andra vecka på kollo, glömmer min mobilladdare och längtar efter E. Det är skön vår och både trädgården och Trädgårdsföreningen bjuder på avslappning.

maj
Jag och Per hälsar på Sidjej och Larry i Arvika. Mycket resa för lite därvaro, men både Pers bil och Arvika bjuder på strålande sällskap. Jag går på helgtur i bergslagen med Henrik, Markus och Benjamin. Mysigt och okonstlat. Det första årliga öppna suttende mai firandet går av stapeln i strålande försommarväder. Svensexa för min bror med femkamp, grillning och bastubadande. Och fotboll förstås. Det avslöjas att Linus i hemlighet varit yxmästare. Far till kolmården med Henrik och Therese, nördar i skelettmuseet.

juni
Min bror gifter sig, jag toastmastrar på festen. En del att göra innan, en del att göra under. Fint utomhusbröllop med söta brudnäbbar. Traditionsenligt midsommarfirande i Småland. Flyttar till en egen lägenhet med E (även om hon jobbar i Västerås första veckorna). Går en veckolång målarkurs på Tidaholms folkhögskola. Njuter av sommaren.

juli
Blir farbror för tredje gången. Kajsa. Får jobb. Plockar galet mycket körsbär. Inte en dag passerar utan att E kokar sylt (osant). Får hjälpa My att bygga en fönsterbänk.

augusti
Börjar jobba på Habiliteringen i Norrköping. Klipper mig. Pendlar, äter och sover. Försöker få energin att räcka till. Lyckas vissa dagar. Känner mig hemma.

september
Jobb. Sparar energi. Blommar upp på helgerna. Vissa.

oktober
Jobb. Höst. Jobbar i dekoren för spexet. Snickrar kulisser och bygger ett hästhuvud. Sitter bakom scenen och läser böcker under föreställningarna.

november
Jag får äran att vara fadder åt Kajsa. Går en målarkurs på kvällarna och njuter av att få fly undan verkligheten och stressen några timmar i veckan. Jul och advent närmar sig.

december
Sista rycket på jobbet. Firar Nobeldagen, lilljul, juljul och nyår i Linköping. Olika vänner, nya och gamla som skapar fest. Får rejäl julledighet och njuter av att hinna träffa E mera, både på vår och hennes hemmaplan. Uppskattar de sex nattgäster vi får av vårt nyårsfirande, då känns det som att lägenheten har hittat rätt.

lyckokurva

På E's initiativ får jag göra en lyckokurva vid middagsbordet, peka på bilden för förklaringar.

trötta tankar

Fyra månader på Habiliteringen och jag försöker känna efter vad jag känner. Nog känns det lite lättare nu än det gjorde i början, en del saker tycker jag att jag har fått kläm på men ännu mycket mer är fortfarande svårt. En (sjukgymnast)vän sa till mig nån gång att det var först när hon hade jobbat i lite mer än ett år som hon tyckte att det lugnade ner sig lite, att hon kunde slappna av på jobbet och efter det. Dit har jag inte kommit ännu. Det är inte det att jag jobbar effektivt hela arbetsdagen, långt därifrån, men jag kan inte slappna av, och jag kan inte heller släppa jobbet när jag går hem för dagen. Varje kväll maler saker på, saker jag inte hunnit göra, saker jag inte vet hur jag ska hantera och misstag jag gjort. Aldrig saker jag gjort bra, de tenderar att falla i glömska betydligt snabbare. Det gör mig trött, stressad och uppe i varv och det gör mig till någon jag inte är van att vara.

Det här är mitt första kvalificerade jobb, första gången som någon egentligen kan kräva något av mig. Framförallt är det nog jag själv som tagit fasta på det, jag ställer högre krav på mig själv nu, på gott och ont. Det är så det är. Jag jobbar inte ens heltid, 90%, men ändå upplever jag att jobbet tar all min kraft och tid. Min stresströskel har sänkts till nära på noll. Allting jag gör eller inte gör ger stresspåslag och det är förstås framförallt E som får dela det med mig. När det känns som att meningen med fritiden är att spara så mycket energi som möjligt för att orka jobba är det någonting som har gått snett. Och jag har inte varit beredd eller medveten om vilken situation jag har satt mig i. Kanske upplevs första jobbtiden ungefär så här alla. Kanske är det helt normalt. Är det i så fall mindre oroande?

Vårt samhälle, och nu generaliserar jag lite hejvilt, bygger på att människor har arbetstid och fritid, så långt allt väl, jag tror att det kan passa mig bra att ha tydliga gränser i det avseendet. Men de där 40 timmarna, tycker folk i allmänhet att det är lagom?

Man kan ha olika skäl till att förvärvsarbeta, här några reflektioner utgående från några tänkbara motiv. Om man arbetar för att tjäna pengar är jag mer än nöjd med den lön jag får om jag jobbar 50%. Om jag jobbar för att det är roligt säger min (lilla) erfarenhet att när det blir för mycket av det goda vänds det till något negativt. Om jag jobbar för att vara en god medborgare måste jag protestera, samhället finns för människorna, inte tvärtom. Om jag jobbar för att känna mening kan jag, med risk för att vara naiv, ifrågasätta mina prioriteringar, vore det inte en bättre lösning att söka en djupare mening eller till och med söka frid.

Det finns en klar risk att jag när jag läser det här om ett år kommer att le överseende. Icke desto mindre, här befinner jag mig nu, det här är tankar som är reella för mig nu. Förhoppningsvis kommer läget att stabiliseras så småningom. En sådan stabilisering kan ta sin början på flera håll; jag kan bli mer erfaren och inte behöva anstränga mig i varje moment, jag kan gå ner i tid, jag kan finna ett sätt att ackumulera energi och lägga den där jag helst vill. Eller, detta är en påtaglig och stark oro hos mig, så kan jag acceptera det, sluta att ifrågasätta var jag lägger min tid och energi.

Den här hösten har jag tagit ett steg in i hamsterhjulet, utan att vara medveten om det, jag hoppas att jag inte kommer att fortsätta hela vägen av fel eller inga skäl.

kajsa

Ojoj, jag har blivit farbror igen! Den här gången är det min äldste bror och hans sambo (Linus & Linda) som har välsignats med en liten knodd. Knodden heter Kajsa och kan mycket väl vara jordens sötaste nu levande bebis. När Linus ringde och berättade för mig den goda nyheten var det så många konstiga och nya tankar som simmade runt i huvudet. Linus berättade till exempel att de hade bestämt sig för namnet Kajsa, och det var först då som jag insåg att det bara var något de hade hittat på. Om ni har läst boken om Tistou kanske ni minns en fras i inledningen som handlar om just det; att de vuxna egentligen inte har en aning om vad barnet heter och att de oftast gissar fel. Nu har jag ioförsig ingen anledning att tro att Kasja inte heter just så, men jag begrep iallafall mycket bättre var Druon menade när han skrev den biten i boken.

Något annat som har upptagit mina tankar är Linus som pappa, han är sedan tidigare bonuspappa men Kajsa är hans första biologiska barn. Man kan ha många åsikter om vilka skillnader som finns mellan dessa två fenomen, det har inte jag. Men jag har fått omdefiniera min bror, för att vara bror är något helt annat än att vara far. Han har i mina ögon blivit en annan person över en natt, och det är omvälvande. Jag kan inte ens föreställa mig hur omvälvande det måste vara att uppleva den här förvandlingen i första person.

Jag var hos den lilla familjen igår eftermiddag. Vid ett tillfälle när jag bar Kajsa började hon bli lite orolig och ledsen, jag försökte prata lite med henne, höll henne på olika sätt och gick runt lite med henne i huset för att se om det kunde lugna henne. Det gjorde det inte. Så satte jag mig på deras kökssoffa, satte Kajsa i mitt knä, satte läpparna mot hennes hjässa och började nynna svagt på en nyskriven melodi. Hon blev tyst och såg enligt uppgift mest förbryllad ut. Dessvärre bröts förtrollningen efter någon minut och hon blev högljudd igen. Men det var en mycket fin minut. Jag njöt.

93 år

Idag skulle min pappas faster Greta ha fyllt 93 år. Hon gick bort 2006, mindre än två veckor efter sin 90-års dag. Mamma och pappa och jag var ute vid graven, satte dit några blommor och gick runt lite på kyrkogården. Jag är väldigt dålig på att komma ihåg namn och samband på min släkt och inte blir det bättre när det handlar om folk som jag aldrig har träffat. Det är inte av ointresse, jag tycker att det är roligt att höra om mina farföräldrars släkt och levnadsförhållanden, men det fastnar inte. Hur som helst fanns det många gravstenar med anknytning till min släkt. Min farfars föräldrar och syskon, min farmors föräldrar och sen en del icke besläktade personer som min pappa berättade om, grannar och liknande.

Men idag skulle Greta alltså ha fyllt 93 år. När jag ska berätta om Greta för de som inte känner henne brukar jag kalla henne min låtsasfarmor. Hon gifte sig aldrig och hade inga egna barn men blev kanske just därför som en farmor för mig (Min riktiga farmor gick bort innan jag föddes). Hon levde hela livet i sitt föräldrahem några mil utanför Linköping. Värmde huset med vedeldning, hade inte men saknade inte heller dusch, bakade kakor och skorpor i mängder och var en riktig tant. Hade under sitt långa liv samlat på sig en mängd goda vanor och saker som blev en trygghet när man hälsade på, man kunde räkna med skorpor som doppades i sockersimmig hallonsaft, sverigeflaggan på kylskåpet, korsordstidningarna som alltid låg framme på köksbänken, regntunnan vid husknuten och alla spännande verktyg i boden, allt bidrog till en både bekant och nyfiken känsla. Inte hemma men välkänt, inte främmande men spännande.

Upp till 89 års ålder bodde hon alltså hemma och klarade sig själv, om än med bistånd av grannar när det gällde vedhuggning de sista åren. På sitt nittionde år blev hon emellertid sjuk och blev först inlagd på sjukhus, sedan vidare till korttidsboende, som hon inte kom tillbaka ifrån. Med undantag för sin nittioårsdag. Stort kalas med släkt och vänner och den dagen var hon piggare än på länge. Efteråt sa hon dock "Det här var roligt, men det vill jag inte behöva göra om" och hon fick som hon ville, bara tio dagar senare avled hon. Självklart var det sorgligt när hon gick bort, men det var ändå skönt hur det gick till, hon fick vara frisk länge och hon fick möta döden värdigt och utan rädsla. Och vi släktingar fick samlas en sista gång för att fira hennes liv.

Det känns inte som att det är tre år sen. Tiden går så fort. Jag ska absolut inte påstå att jag tänker på Greta särskilt ofta, men det är väldigt uppenbart att hon saknas, fattas oss, när det är någon form av bemärkelsedag till exempel. Jag önskar att jag lärt känna henne bättre, men är väldigt tacksam för att jag fick lära känna henne så pass mycket ändå.

*stämningsskifte*

Efter besökte vid graven åkte vi upp till Patrik och Kerstin som är det unga par som köpte Gretas hus, dvs min farfars föräldrahem. Det var första gången jag var där sen de flyttade in och det var en väldigt rolig men omtumlande upplevelse. Å ena sidan var det sig väldigt likt och många minnen ploppade upp när jag fick syn på olika detaljer som jag av någon anledning förknippar med händelser. Å andra sidan var det en egendomlig känsla att se allt som var annorlunda, det var så påtagligt att det var samma hus, men inte samma hem, nya behov, nya ögon och nya lösningar. Extra roligt ändå att Patrik och Kerstin har valt att gå extremt varsamt fram, de jobbar med traditionella metoder och gör väldigt mycket (allt?) själva.

Oerhörd respekt för traditioner kombinerat med kunskap och nyfikenhet kring olika hantverk har tillåtit förändringarna att smälta in fantastiskt bra i det gamla huset. Min blygsel/hyfs förbjöd mig att fotografera i deras hem så tyvärr kan jag inte exemplifiera med bilder vad jag menar. Slutsatsen är i alla fall att det var inspirerande att se hur de tagit till vara på det gamla och ändå verkligen gjort det till sitt.

kolmården

Igår var jag på kolmården med Henrik och Therese. Det var tre år sen sist jag var där och det mesta var sig förstås likt. Jag plockade fram mitt 75-300 mm objektiv till kameran för att komma lite närmare djuren. Jag insåg när jag monterade det att jag inte kan ha använt det på länge. Jag blev alldeles förvånad över hur framtung kameran blev och jag var inte heller kalibrerad för vilka slutartider som krävs för att uppnå skärpa. Jag hoppas att jag ändå lyckades ta några fina bilder. Det är verkligen en balansgång att försöka ta bra bilder och att vara närvarande i situationen. Jag tycker att det är väldigt kul att fotografera och det är verkligen ett bra sätt att komma ihåg och minnas tillbaka, men risken finns att man upplever hela grejen genom kameran. Man skulle väl kunna tänka sig att upplevelsen av till exempel ett djurparksbesök blev starkare om man struntade i kameran och bara var närvarande där och då.

Hur som helst roligt att se alla djuren, tyvärr var Apariet, precis som förra gången jag var där, stängt på grund av nyfödd gorillaunge. Höjdpunkterna var många, till exempel delfinshowen, gibbonaporna, schimpanserna och faktiskt Barnens lantgård (det vill säga klappbara getter, svin och dylikt). En grej som jag blev överraskad av, både att det fanns och att det var roligt var något som kallades Skelettmuseum. En massa montrar med djurskelett med små informativa texter, varken mer eller mindre. Eftersom vi alla tre har läst en hel del mänsklig anatomi kunde vi studera likheter och skillnader. Väldigt fascinerande att se hur alla däggdjur är uppbyggda på otroligt likartade sätt. Typexemplet är kanske giraffen med sina sju halskotor, men hos den noterade vi också hur bakbenen var lika våra ben och fötter, och frambenen hade alla de ben som vi har i armar och händer. Det enda som har hänt är förvrängning av proportionerna och förhållandet mellan de olika benen. Att sen se hur fåglarna har en till stor del annan uppbyggnad skelettalt gjorde inte saken sämre. Jag kan verkligen förstå att man kan fastna för det här och leta likheter och skillnader och försöka förstå sambanden.

I bilresan på väg hem kom samtalet in på evolution kontra kreationism och jag kunde återigen konstatera att jag inte har några bra svar och att frågan inte låter sig ignoreras helt och fullt. Min största svårighet har legat i att kombinera evolutionsteorins drivande tanke om de svagares utgallring med min bild av en god och kärleksfull Gud som värnar de utsatta. Vi nådde som sagt inga svar men jag fick ändå några nya tankar att fundera över. Kanske kan man lyckas välja att fokusera på de starkares överlevnad, snarare än de svagares utsållning, men det känns som en riskabel väg att gå, och kanske är det bara ordvrängeri. Frågetecknen fortsätter finnas.

Förklaringen, om en sådan krävs, till att jag inte lägger upp några bilder vare sig från vandringen eller djurparken är att min dator är på service, så jag väntar med att kolla bilderna tills den kommer tillbaka, det kommer att bli halvkul. Det är förvisso roligt att kolla bilder och sålla bort och sortera men nu har jag upp emot tusen bilder och det kan nog bli lite segt.

vandring i bergslagen

Jag vandrade i Bergslagen i helgen, delvis samma gäng som jag fjällvandrade med i somras. Vi var fyra stycken; Benjamin, Henrik, Markus och jag. Det var bara en natt ute, i vindskydd, och vi gick väl ca 30 km totalt så det var en ganska kort och enkel vandring men ack så trevlig. Vi gick etapp 8 och 9 på Bergslagsleden, med en del kortare avstickare för att få se grottor, fornlämningar och för att få titta ut över landskapet från namngivna utkikspunkter. Naturen är fantastisk, på bara de där få kilometrarna kan landskapet förändras så pass mycket och ge så skilda intryck. Vi var uppe på en topp och kisade mot solen i stormblåsten, vi gick på spångar genom våtmarken och såg grodor på gölarnas botten och vi vandrade i tystnad längs kringelkrokiga stigar i mossiga, trolliska skogar där tallarnas rötter gjorde stigen till en labyrint som vi varsamt översteg.

Och det behöver inte vara så långt borta. Jag blev inspirerad av enkelheten, vi sov bara ute en natt, vi tog bussen till och från leden, generellt sett fanns god vattentillgång. Det jag menar är att det kan vara enkelt att komma ut på vandring. Jag hoppas att jag kan omvandla denna insikt till handling; packa liggunderlag och sovsäck, lite mat och ett kök, en karta och en kamera. Så mycket mer behövs inte. Det fina är att trots att det bara var två dagar var det vilsamt. Jag ska inte påstå att det är som att vandra i fjällen en vecka, för det är ytterligare en eller två dimensioner högre, men den här enkla vandringen gav mig ändå ett visst mått sinnesro och avslappning, och det sociala utbytet blir ett annat, lågmält och intensivt på samma gång.

Jag vet inte om människor som känner mig ser mig som en skogsmulle, jag vet inte ens om jag själv tycker att jag är en skogsmulle, men jag är ganska säker på att jag skulle vilja vara friluftig. Av flera skäl, dels för att jag tycker om det och mår bra av det, men dels för att jag tycker om tanken på att vara en skogsmulle. Det är en självbild som tilltalar. Men man kan kanske inte, eller bör kanske inte, anpassa sitt liv efter hur man skulle vilja framstå för andra, det är väl bättre om man lyckas utgå från sig själv, skilt från andras förväntningar. Svårt. Det gäller andra saker också, betydligt större val som påverkas av andras förväntningar och hur jag tror att andra ska reagera på vad jag gör. Ibland tänker jag att jag skulle vilja släppa trygghetstanken och våga prova något annat, något annat än sjukgymnast till exempel, eller något annat än sverige. Men det är så många olika luriga faktorer som man måste vara medveten om. Till exempel har ju det okända och oprövade alltid större potential än verkligheten. Usch vilket tråkigt synsätt. Men i fantasin behöver man inte begränsa sig, och därför kanske det kan vara lockande att alltid vara på väg någon annanstans. Samtidigt har jag väldigt mycket att vara tacksam för just nu. Väldigt mycket.

Bilder från vandringen kommer nog småningom.

välj mig

Min nuvarande sysselsättning benämns arbetslös, eller för den mer hurtigt lagda, arbetssökande, eller för den som lever i förnekelse; mellan jobb eller till och med till arbetsmarknadens förfogande. Oavsett vilket, jag förväntas fylla mina dagar med att förändra detta, lämpligen genom att söka jobb på ett sådant sätt och i en sådan omfattning att jag så småningom får en anställning. Jag har tragglat med detta i drygt tre månader nu och det har tappat något av sin forna glans. Jag vill inte hänge mig åt självömkan, jag har det bra på många sätt, och det finns många som varit i min situation väldigt mycket längre och med svårare förhållanden ekonomiskt. Icke desto mindre; jag är trött på det, jag blir rastlös och stressad men utan att det leder till något konstruktivt.

Idag har jag emellertid upptäckt en ljusning, jag satt och kollade igenom platsannonserna och sökte också två tjänster, om än något halvhjärtat. När jag så fann en tredje tjänst som verkade intressant insåg jag något. Den som har gett upp har inget att förlora. Det låter mer teatraliskt än det är. Jag bytte helt enkelt mitt perspektiv. När jag skrev det personliga brevet frångick jag den torra och korrekta mall jag tidigare använt och tillät mig att faktiskt bli personlig. Jag erkände utan vidare att jag saknade den yrkeserfarenhet de hade satt upp som krav men valde att trycka ordentligt på att jag är genuint intresserad av habilitering. Jag tillät mig att vara kaxig, osvensk utan att för den skull skriva något som jag inte kan stå för. Det är utåt sett ett litet steg framåt, men jag tror att det var ett viktigt steg för mig. Återstår bara att se om arbetsgivaren faller för det.

Häromdagen tackade jag nej till att arbeta på kollo i sommar med förhoppningen om att jag i stället ska hitta ett sjukgymnastjobb. Kanske är det något jag kommer att få ångra.

tummen upp

Förra veckan, när jag skulle ta mig hem från kollo för att fira påsk utspelade sig följande händelseförlopp; Sista natten på kollo jobbade jag, vilket innebär jobb från 21:30 till 07:30, det är oftast inte så jättemycket att göra utan man ska huvudsakligen hålla sig vaken och se till så att kollodeltagarna får en så bra natt som möjligt, kolla så att de sover, hjälpa dem vändningar och vatten och liknande. Jag går alltså av mitt pass vid halv åtta, går upp till boendet och äter en minimal frukost innan jag lägger mig på sängen för att sova 1½ timme. Min buss går 10:05 och allt är under kontroll.

Jag vaknar 09:40 av att Johannes ringer och undrar om jag inte ska åka snart, plötsligt har jag väldigt bråttom, jag blir inskjutsad till Vingåker av rally-Erik, men trots en skyndsam körning kommer vi fram tre minuter för sent. Nästa avfärd är två timmar senare. Jaja, jag bestämmer mig ändå för att vänta inne i Vingåker på nästa buss och låter Erik åka tillbaka till kollo för att jobba. För att inte mina föräldrar ska undra varför jag inte kommer när jag borde ringer jag och talar om läget. Min far föreslår då utan vidare eftertanke att jag ska lifta, till Katrineholm där tågtrafiken är tätare. Jag tycker att det låter som en bra idé och börjar gå mot stora bilvägen mot Katrineholm. Efter ca 30 minuter får jag lift några kilometer, blir avsläppt, går 20 min och får sedan lift till Katrineholm.

Under denna tid händer dock ännu en sak av vikt. Elin ringer från kollo och upplyser mig om att jag har åkt ifrån min plånbok. Jag har alltså sju kronor på mig, och plötsligt är liftning inte en av flera tänkbara lösningar. För att ta mig från Vingåker till Rimforsa behövde jag fem timmar och fem vardagshjältar som orkade/vågade plocka upp mig.

När jag går längs med landsvägen hinner jag fundera kring liftandets fenomen. Vad är det som gör att vissa inte vill plocka upp liftare? Handlar det om rädsla, förakt, stress, ointresse eller något annat? En annan formulering av frågan är förstås; Vad är det som gör att några få modiga plockar upp liftare? Är det altruism, nyfikenhet, empati, uttalade principer eller något annat?

Jag tror att en del i det faktum att det är svårt att få lift är att man som bilist måste bestämma sig väldigt snabbt. Från det att man får syn på fotgängarens signalerande tumme tills dess att man påbörjar en inbromsning går inte många sekunder. Om man då börjar fundera och väga för- och nackdelar mot varandra är det snart för sent. Problemet ligger då på sätt och vis i att om man inte gör ett val så väljer man att inte plocka upp liftaren. Det här kan kanske verka nedslående på liftaspiranten, men det är tvärtom en stark drivkraft för mig. För varje bil som kör förbi mig när jag ger den tummen upp så känner jag mig som en segrare. Jag intalar mig själv, kanske av självbevarelsedrift, att jag genom mitt agerande startar en process. Bilisten som ser mig men som inte hinner bestämma sig kanske kommer att handla snabbare nästa gång. Kanske kan någon till och med tänka: "Vad dumt att jag inte tog upp den där liftaren, fortsättningsvis ska jag ha JA som grundinställning till liftande!"

Jag hoppas att det var fler än jag som var ute och tummade på vägarna på påskaftonen, för då kan jag fortsätta tro att min tumme hjälpte den där andra killen, två mil längre fram på vägen, att få lift.

On a sidenote: Man kommunicerar mycket när man liftar, främst med redan nämnda pseudofinger, men också med beteende, kläder och annat. Jag valde att hela tiden hålla mig gående, trots att det inte blir många kilometer av det. Kanske kan det signalera att jag inte liftar av lathet, jag liftar för att jag ska nånstans. Kläderna kan säkert ge folk associationer som antingen skapar sympatier eller antipatier hos dem.

Det är intressant att se hur olika föraren och passageraren reagerar, ett återkommande mönster var att passageraren stirrar förvånat eller irriterat på mig, medan föraren är fullt upptagen med att låtsas att jag inte finns. Samma approach som jag själv använder mig av när jag ser någon på stan som går motströms med grön jacka och pärm; Så länge man kan undvika ögonkontakt kan de aldrig hävda att man har sett dem.

Vidare kommunicerar några bilister som inte stannar. Jag har dock inte kunnat räkna ut riktigt vad, det var några som tutade åt mig när de körde förbi. Huruvida de tutade uppmuntrande, hånande, varnande eller något helt annat vet jag emellertid inte. Dålig kommunikation således. Roligast var annars en kille runt tjugofem som åkte som passagerare i en bil. Han gav mig helt enkelt tummen upp och hans ansikte antydde att han faktiskt menade det.

Det viktigaste med liftningen är ändå följande. När jag liftar visar jag att inte är rädd, att jag inte ger efter för de mörka krafterna. De vänliga människorna är i majoritet och jag ställer mig i vägrenen för att de ska få en chans att visa att de finns och att de också står emot. Våga vägra rädsla! Jag skulle inte palla med att leva i ett samhälle där människor är rädda för varandra. Kanske kan liftningen vara ett sätt att sträcka ut en hand (no pun intended) och visa att man vågar lita på och förlita sig på den vänliga främligen, den barmhärtiga samariern.

stenugnsbak på Vallby

I måndags var det äntligen dags för det stora bakprojektet! Min ursprungliga tanke var att göra upp storslagna planer på vilka bröd jag skulle baka, förbereda surdegar och inhandla lämpliga mjölsorter och verkligen göra det ambitiöst. Tyvärr glömde jag att ta med mig mina bakböcker till kollot i förra veckan, och när jag dessutom fick en släng av förkylning fick jag ändra konceptet. Jag sänkte mina förväntningar, delade min levain i två och matade de båda delarna, på olika sätt, och mer förberedd än så var jag inte när jag begav mig till Västerås för mitt livs första stenugnsbak.

Vi hade med oss en hel massa mjöl av alla möjliga sorter, dessutom förstås jäst, mjölk, kryddor, frön, torkad frukt, surdeg och en massa pryttlar i stil med bunkar, termometer och våg. Vi kom till det lilla torpet vid 11 och tände direkt eld på en föreld så att vi skulle kunna få igång en brasa inne i ugnen. Strax anslöt Alex, och lite senare även Anna och Sara. När väl elden var igång var det ju bara att börja bygga degar. Jag hade ingen struktur alls, men jag hade väldigt roligt. Vi upptäckte snart svårigheter med att baka i en ugn vars temperatur inte låter sig regleras så enkelt. Första bröden blev rejält svarta, men sakta men säkert kunde vi ändå öka andelen bröd som kändes lyckade. Det går ju nästan inte att göra bröd som inte är gott när det är alldeles nygräddat, så det säger kanske inte så mycket, men det blev en väldans massa goda bröd i den där ugnen. Foccacia, vetekrossbullar, levain, tunnbröd, knäckebröd, pinnbröd, tapenadbröd, russinkakor, majsbröd osv. Av naturliga skäl hade vi inte förberett någon lunch utan åt oss mätta på bröd, smör och ost (och kakdeg).

Vi höll på där inne i stugan i ungefär åtta timmar, och även om jag just då inte var så sugen på att äta bröd så är jag fortfarande väldigt tilltalad av idén med vedeldad stenugn. Det är svårkontrollerat och många av våra bröd fick betydligt mer skorpa än vad de fått i en vanlig ugn men hela upplevelsen och smaken på de bröd som blir lyckade gör att det absolut var värt 'besväret'. Jag hoppas och tror att det kommer att bli fler äventyr av den här sorten, och då kanske jag kan ha framförhållning och veta vad jag ska göra, och kanske till och med följa några recept.

När vi återvände hem till civilisationen hade vi (E) fortfarande tre degar kvar, så till kvällsmaten fick vi elugnsbakat bröd, och i förrgår bakade vi ut den sista knäckebrödsdegen. Än har jag inte tröttnat på att baka, vilket gläder mig oerhört. Hoppas att det håller i sig.


Elisabeth fixar den första elden och förflyttar den till ugnen.

Alex var snabbast i degbyttorna och var först med att grädda bröd.

Alex bröd, de här blev tyvärr lidande av den starka strålningsvärmen, trots tappra försök att vända dem ofta fick de en ovanligt mörk nyans.

Elisabeths fröiga tunnbröd. Sara bakar pinnbröd, med russin och sirap och rosmarin!

Pinnbrödsmonstret, och Alex som käkar Elisabeths tunnbröd.

Vi hittade ett gammalt baktråg som vi använde att lägga det färdiga brödet i, det här är skörden kl tre då vi fortfarande har två timmar kvar. Till höger Anna och Alex.

Anna ser till att frallorna blir jämnt gräddade. Mitt Levainbröd, ett av dem som jag blev mest nöjd med.

Resultatet av åtta timmars arbete. Nej, jag har inte bakat allt det där, det där är den samlade produktionen. Tyvärr syns det inget vidare hur mycket det blev, till exempel för att tunnbröden täcker lite för bra...

inte precis isolering

Jag är ute i fiskeboda och jobbar på påskkollo den här veckan. Har inte med mig någon mobilladdare men räknade med att jag skulle kunna låna av någon här så att det skulle ordna sig ändå. Än så länge har jag inte haft någon lycka på laddarlånsfronten, och vid det här laget har alltså min mobil gett upp andan, eller i vart fall slumrat till, och kan bara väckas av prinsens kyss, som jag alltså inte är mäktig att utdela. Jag hade nog inte trott att jag skulle se det som ett problem att vara utan mobil en knapp vecka, men så är det. Jag ska inte sticka under stol med att det är särskilt en person som jag saknar, någon som annars skulle få många ringningar (kolla bokstäverna) och meddelanden. En del saker kan man helt enkelt vänta med, men jag är rädd att det också är mycket som går ohjälpligt förlorat i tidens ström. De små sakerna som man tänker idag men har glömt imorgon, de får man ingen andra chans på. De får man fånga i flykten och skyndsamt dela med sig av för att de ska ge näring. Som med skivad banan.

Det är först när man går miste om något som man förstår att värdera det rätt, då först kan man ana hur tacksam man faktiskt borde vara för allt man får, och ger också för den delen. Men det är klart att det är bitterljuvt att uppnå den insikten när det är för sent. Alltså borde det ju vara perfekt att förlora saker bara under kortare perioder. Förhoppningen är då att man ska kunna kombinera de båda fenomenen, känslan av tacksamhet och det rätta perspektivet med att faktiskt ha det man är tacksam för rätt framför sig, och i bästa fall kan man till och med sätta ord på sina känslor.

Det är klart att det kan finnas relationer och magiska stunder där det fantastiska faller i bitar om man försöker sätta ord på det. Det kan bli krystat och överspänt att hela tiden fånga nuet och sätta ord på allt man känner. Generellt sett tror jag ändå att de flesta relationer mår bra av mer ärlighet, och i det lägger jag då in mer uttalad ärlighet. Fler ord om vad som händer, både utåt och inåt. Jag jobbar som sagt på kollo den här veckan, för personer med multihandikapp. Många saknar våra vanligaste sätt att kommunicera, och för många är det väldigt viktigt just det att nån annan då sätter ord på vad de tänker, känner, ser eller gör. Det kan bli repetitivt och man kan konstatera tio gånger under en och samma måltid att man har varit och badat och att det var roligt och busigt. Jag tror att det finns mycket att lära från deltagarna, som de kollektivt kallas på kollo. I vissa avseenden är det nog så att man i mötet får skala av en massa krimskrams som mest stör och stjäl tid, istället får man fokusera på det mest basala.

Jag avslutar med ett citat från fragglarna, jag vet inte om det är relevant, men det sitter längst fram i mitt huvud och vill ut, och då ska inte jag vara den som säger nej. Om du är osäker så säg JA!

Du saknar inte sånt du redan har, du slösar inte nånting när du spar. Det är så lätt att glömma bort sin ledsna gråt om man vet att man kan skratta efteråt.

våp

Jag har återigen haft diskussionen med E om våpighet, självständighet och en massa andra relaterade begrepp. Det blir ofta tydligt att vi har olika syn på saken. E menar, tror jag, att man bör kunna klara sig själv och att man inte ska be om hjälp i onödan. Jag menar att det är fint att kunna ta emot hjälp och att erkänna att man (jag) är beroende av andra människor för att må bra. Det har hänt mer än en gång att E tydligt uttryckt att hon inte vill våpa sig, det kan röra sig om så enkla saker som att fylla på havregrynsburken. Jag tror att en del av förklaringen till våra olika ståndpunkter kan sökas i att vi är av olika kön. Här kommer ordet våpighet in i resonemanget, jag citerar från Norstedts svenska synonymordbok:

våp (stackars) fjolla, pjåk, (vard.) fjompa, (tok)stolla, toka, 'docka', (lant- l. bond)lolla, 'gås', 'höna', 'höns', Laura, sjåp, jfr dumbom, (prov.) flep(er)
våpig försagd, bortkommen, tafatt, fjollig, sjåpig, käringaktig, hönsaktig, (vard.) hönsig, (prov.) flepig; narraktig, jfr menlös

Det verkar ju på synonymerna och deras ändelser som att det framför allt är kvinnor som kan är våp/våpiga. Kanske är det så att E, när hon ber om hjälp tycker sig uppfylla fördomen om den svaga kvinnan som behöver hjälp av den starka mannen. Kanske det inte är vad hon vill. Om jag däremot ber henne om hjälp kanske jag inte på samma sätt riskerar att bli misstänkt för att försöka dra fördel av föråldrade könsroller. För jag skulle tro att det är där skon klämmer egentligen, inte att ta emot hjälp, men oron för att när man ber om hjälp man förstärker en bild som man vill slå sig fri ifrån. Och den bilden av 'svaghet' kanske inte ligger lika tungt på mig som varande man.

Att få erkänna sig beroende av andra människor i allmänhet, eller en annan människa i synnerhet tycker jag är både något vackert och skrämmande. Vackert för att det tyder på tillit och det ger en trygghet att inte behöva vara stark utan ha någon som stöttar, men förstås skrämmande eftersom man (jag) aldrig kan vara riktigt säker på att den andra står kvar när man faller. Jag vet inte om det här är ett resonemang som jag kan leda nån vart, men det tål ändå att tänkas på, och det har andra också gjort:

What if I stumble, what if I fall?
What if I lose my step and I make fools of us all?
Will the love continue when my walk becomes a crawl?
What if I stumble, and what if I fall? - DC Talk

That I would be good even if I did nothing [...]
That I would be grand if I was not all knowing [...]
That I would be good whether with or without you - Alanis Morissette

Och så min favorit:

"Om var och en står sig själv närmast vill jag hellre ligga ner nära, nära någon annan" -eMiL Jensen

fiskeboda i februari

En promenad i vintersolen med kameran i beredskap. Platsen är alltså Fiskeboda, vid Hjälmaren, där jag jobbat på sportlovskollo i veckan.

skridskotur med mor och far

Min första långfärdsskridskotur på bräckt vatten, dvs Östersjön. Fantastiskt väder och mestadels bra isar. Mycket trevligt!
Tills jag kommer på hur jag ska lösa det bättre kan jag tipsa om att högerklicka på bilderna och välja 'Visa bild' eller liknande, för att se dem i en större version.