lyckokurva

På E's initiativ får jag göra en lyckokurva vid middagsbordet, peka på bilden för förklaringar.

målarkurs

Den här hösten har jag återigen gått en målarkurs och det har nog varit min räddning. Det är svårt att beskriva hur välgörande det är för mig att måla. Ord som rofyllt, glädjefyllt och harmoniskt dyker upp i skallen och de pekar väl åt rätt håll, även om det inte riktigt träffar rätt. Efter åtta tillfällen med kursen har jag åstadkommit tre tavlor och en massa skisser. Två tavlor kommer här, den tredje hänger för tillfället på brandstationen så bild på den kanske kommer senare.

Jag började måla 2005, då jag fick ett målarkit i födelsedagspresent av en vän, några tuber färg, penslar, duk och en handgjord palett. Dessutom hade hon ordnat så att vi fick en lite introduktionskurs om målande, färglära och kreativitet. Efter det har jag gått tre kvällskurser och två veckolånga sommarkurser. Jag har fortfarande inte lyckats måla nästan någonting hemma på egen hand, jag får ingen ro till det och det är nog framförallt därför jag har gått och vill fortsätta gå såna här kurser; För att få tid avsatt till måleriet. Och det har varit uppmuntrande för mig att se alla olika människor som går kvällskurser, unga och gamla från olika håll som träffas och har någonting gemensamt. Huruvida vi har annat som skiljer oss från varandra är inte lika intressant, det gemensamma är i fokus och ger en väldigt positiv, kreativ atmosfär.

Gå hit, eller hit och anmäl dig till vårens kurser. Nej, det måste inte vara måleri, och ska jag vara riktigt ärlig måste du nog inte göra någonting för att jag säger det. Men det är ett bra erbjudande, och man ska aldrig tacka nej till ett bra erbjudande!


Självporträtt.
Kommentarer från andra kursdeltagare:
-Du ser ut som en poet.
-Eller ett psycho!


Kastanjer

trötta tankar

Fyra månader på Habiliteringen och jag försöker känna efter vad jag känner. Nog känns det lite lättare nu än det gjorde i början, en del saker tycker jag att jag har fått kläm på men ännu mycket mer är fortfarande svårt. En (sjukgymnast)vän sa till mig nån gång att det var först när hon hade jobbat i lite mer än ett år som hon tyckte att det lugnade ner sig lite, att hon kunde slappna av på jobbet och efter det. Dit har jag inte kommit ännu. Det är inte det att jag jobbar effektivt hela arbetsdagen, långt därifrån, men jag kan inte slappna av, och jag kan inte heller släppa jobbet när jag går hem för dagen. Varje kväll maler saker på, saker jag inte hunnit göra, saker jag inte vet hur jag ska hantera och misstag jag gjort. Aldrig saker jag gjort bra, de tenderar att falla i glömska betydligt snabbare. Det gör mig trött, stressad och uppe i varv och det gör mig till någon jag inte är van att vara.

Det här är mitt första kvalificerade jobb, första gången som någon egentligen kan kräva något av mig. Framförallt är det nog jag själv som tagit fasta på det, jag ställer högre krav på mig själv nu, på gott och ont. Det är så det är. Jag jobbar inte ens heltid, 90%, men ändå upplever jag att jobbet tar all min kraft och tid. Min stresströskel har sänkts till nära på noll. Allting jag gör eller inte gör ger stresspåslag och det är förstås framförallt E som får dela det med mig. När det känns som att meningen med fritiden är att spara så mycket energi som möjligt för att orka jobba är det någonting som har gått snett. Och jag har inte varit beredd eller medveten om vilken situation jag har satt mig i. Kanske upplevs första jobbtiden ungefär så här alla. Kanske är det helt normalt. Är det i så fall mindre oroande?

Vårt samhälle, och nu generaliserar jag lite hejvilt, bygger på att människor har arbetstid och fritid, så långt allt väl, jag tror att det kan passa mig bra att ha tydliga gränser i det avseendet. Men de där 40 timmarna, tycker folk i allmänhet att det är lagom?

Man kan ha olika skäl till att förvärvsarbeta, här några reflektioner utgående från några tänkbara motiv. Om man arbetar för att tjäna pengar är jag mer än nöjd med den lön jag får om jag jobbar 50%. Om jag jobbar för att det är roligt säger min (lilla) erfarenhet att när det blir för mycket av det goda vänds det till något negativt. Om jag jobbar för att vara en god medborgare måste jag protestera, samhället finns för människorna, inte tvärtom. Om jag jobbar för att känna mening kan jag, med risk för att vara naiv, ifrågasätta mina prioriteringar, vore det inte en bättre lösning att söka en djupare mening eller till och med söka frid.

Det finns en klar risk att jag när jag läser det här om ett år kommer att le överseende. Icke desto mindre, här befinner jag mig nu, det här är tankar som är reella för mig nu. Förhoppningsvis kommer läget att stabiliseras så småningom. En sådan stabilisering kan ta sin början på flera håll; jag kan bli mer erfaren och inte behöva anstränga mig i varje moment, jag kan gå ner i tid, jag kan finna ett sätt att ackumulera energi och lägga den där jag helst vill. Eller, detta är en påtaglig och stark oro hos mig, så kan jag acceptera det, sluta att ifrågasätta var jag lägger min tid och energi.

Den här hösten har jag tagit ett steg in i hamsterhjulet, utan att vara medveten om det, jag hoppas att jag inte kommer att fortsätta hela vägen av fel eller inga skäl.

jonathan strange & mr norrell

Jag och E gick till biblioteket förra helgen, först ville jag inte gå in för att jag inte kände mig värdig. Känslan var böckerna bara skulle fnysa åt mig för att jag inte läste dem. Men E är klokare än många och känner mig bättre än de flesta. Vi gick in och högläste högt för varandra ur Michael Endes Sju timmar till midnatt. Efter denna acklimatisering trivdes jag i lokalen igen och gick runt på måfå bland hyllorna för att hitta något att läsa på pendeltåget som jag snart kommer att tillbringa mer tid på. Jag gick inte många meter innan jag fick syn på en sympatiskt rödfärgad bok med minimalistiskt omslag, tjock som skrutt var den ioförsig men det har ju både för och nackdelar. Jag kände igen titeln, Jonathan Strange & Mr Norrell, som något jag läst om i ett bokklubbsutskick hemma hos mina föräldrar. En vecka senare har jag tyvärr läst ut den, innan min pendlande period ens hunnit börja.

Berättelsen utspelar sig mestadels i England under artonhundratalet och kretsar kring den engelska magins återinförande. Tidig medeltid var magin stark i England men har sedan dess försvagats avsevärt. Historiska skeenden, som jag tror är korrekta, vävs ihop med fantasy på ett skickligt sätt utan att gå till överdrift. Överhuvudtaget är jag imponerad av författarens teknik, ofta när jag läser böcker är det någon del i berättandet som inte riktigt faller mig i smaken, men icke så denna gång. Jag uppskattar kapitelindelningen, miljöbeskrivningarna, karaktärerna, humorn och inte minst språket. Det är ett gammalmodigt språk som skänker en känsla av autenticitet till berättelsen, knappast svårläst men ändå med ord som inte ingår i mitt aktiva ordförråd. Ordföljden, ordvalet och interaktionen mellan karaktärerna gör sitt till för att skapa en atmosfär av brittisk överklass, för det är i de kretsarna som större delen av romanen utspelar sig. Det är bara helt i början som jag har svårt att se hur jag ska passa in brittiska hertigar och trollkarlar i samma bild. Snart kan de emellertid samsas i mitt huvud, om än somliga baroner anser att magi inte är en lämplig sysselsättning för en gentleman. Men också det, att magin inte är helt vedertagen är en viktig komponent i att jag kan tro på berättelsen.

Det finns passager som beskriver magi på ett sätt som jag kan förstå, som jag kan applicera på den värld jag lever i. Jag vet inte om jämförelsen är relevant, men jag tänker ändå på böckerna om Harry Potter, och visst finns det likheter, men där HP är en barnbok med förenklade karaktärer och kuriösa varelser och där mycket finns för att locka till skratt är JS&MN mer vuxen och magin oroar mer än roar, så pass nära verkligheten tycker jag att den kommer.

En herre och en dam som kom gående sågs plötsligt förvandlas till ett virrvarr av grenar som stack ut åt alla håll eftersom de hade blivit en fläderbuske, och en hund ombildades till ett vildvuxet snår av vissna ormbunkar. Gaslyktorna som lyste ner på gatan försvann upp i himlen och blev stjärnor som glimmade mellan de kala trädgrenarna och själva Piccadilly förvandlades till en knappt urskönjbar stig som ledde genom en mörk skog om vintern.
Men precis som i en dröm där de mest märkvärdiga händelser utspelar sig med en helt egen logik som med ens blir trovärdig, tyckte Stephen inte att detta var något att förvåna sig över. Istället tycktes det honom att han alltid hade varit medveten om att Piccadilly låg alldeles i närheten av en förtrollad skog.
Han började gå längs stigen.

Det är en maffig bok och mot slutet var jag en smula nervös, det är inte alla romaner som lyckas få till slutet på ett tillfredsställande sätt, men också här lyckas berättelsen. Är det ett lyckligt slut? Jag vet inte riktigt men det är ett slut som känns rimligt. Ett lyckligt slut så som jag hade utformat det hade nog känts klichéartat och inte riktigt stämt in i handlingen. Självklart är det på många sätt en saga, men det är i minst lika hög grad ett drama och trots att magi är en viktig komponent i handlingen finns inget utrymme för mirakel eller en fumlig deus ex machina. Även om det aldrig blir riktigt klart vad som är möjligt att göra medelst magi och vad som ligger utanför dess kapacitet lyckas berättelsen förmedla det såsom varande en verklighet, vissa saker kan göras med magi, med lätthet eller svårighet, vissa bör inte göras och ytterligare vissa saker låter sig alls inte göras.

”Ni hyser höga tankar om Belasis”, anmärkte Norrell. ”Och förut var jag helt av samma åsikt. Jag minns att jag studerade hans arbeten åtta timmar varje dag i flera månader; ett intensivt studium som jag aldrig ägnat någon annan författare sedan dess, det ska erkännas. Men till syvende och sist är han en besvikelse. Han är mystisk där han borde vara tydlig – och tydlig där han borde vara återhållsam. Det finns saker som aldrig borde skrivas ner i böcker där kreti och pleti kan läsa sig till dem. Själv hyser jag inte längre någon som helst aktning för Belasis.”
[…]
Det var tydligen inte bara levande magiker som ådrog sig mr Norrells förakt. Även de döda hade han skärskådat, och inte heller de hade visat sig hålla måttet.
Under tiden hade mr Honeyfoot gått raskt från den ena hyllan till den andra, med händerna i luften som en metodistpastor som prisar Herren, utan att kunna förmå sig till att stanna upp innan han fick syn på en ny titel någon annanstans i rummet. ”Åh, mr Norrell!” utbrast han. ”En sådan mängd böcker! Men här måste det finnas svar på alla våra frågor, väl!”

Bokomslaget låter mig veta att filmrättigheterna är köpta och det är med blandade känslor jag inväntar filmen. Jag tror definitivt att den kommer att bli sevärd, att den kommer innehålla en hel del spektakulära trollformler som kommer att se väldigt visuellt tilltalande ut, utan att för den skull bli insmickrande. Men det är också mycket från boken som inte kommer att kunna bevaras, dels utspelar sig berättelsen på väldigt många platser som jag tror kan bli svårt att överföra till en långfilm, men framförallt kommer det bli mycket svårt att fånga atmosfären i beskrivningarna av miljöer och karaktärer. Det finns en torr humor som sticker fram här och var som inte egentligen berör handlingen, och jag är rädd att denna humor kommer att försvinna alternativt förvanskas, kanske på ett liknande sätt som Gimli (dvärgen) har reducerats till en festlig, tjock, ovårdad tomte i filmatiseringen av Sagan om ringen.

Slutsats av något slag; Väldigt bra bok, inte kanske för att jag utvecklades så fantastiskt mycket som människa, men jag njöt verkligen av läsningen och det är inte heller fy skam.

Titel: Jonathan Strange & Mr Norrell
Författare: Susanna Clarke (2007)
ISBN: 91-7263-728-5

mitt spexår 2008

Jag måste skriva av mig. Dels för att jag fortfarande tänker på det, dels för att jag vill spara mina tankar...

Spexets årsmöte januari 2008; Jag nomineras till PR-chef och tackar ja. Inte för att jag trodde att det skulle vara väldigt roligt eller passa mig väldigt bra, utan för att jag hoppades att jag skulle lära mig något om mig själv. Jag hade begränsad insikt i hur spexet fungerade och vad som förväntades av mig men förstod iallafall att det var precis som det skulle och som det var varje år för många nominerade.

Senare under våren gick jag på audition för spexet med avsikt att söka till kören igen, precis som året innan, och tyckte att det skulle jag nog kunna hinna med, trots att jag redan hade tackat ja till att vara PR-chef. Väl där frågade de mig varför jag 'bara' sökte kören och jag svarade just så, att jag trodde att det skulle bli för mycket att vara PR och skådis parallellt. De höll med mig om detta men tyckte att jag kunde väl köra några improvisationsövningar ändå, för skojs skull. Den här gången kände jag dem som satt i 'juryn' vilket gjorde att jag var än mer obekväm ån året innan och jag tyckte inte att improövningarna gick något vidare. En av dem avbröt jag till och med två gånger för att sedan ångra mig igen när jag insåg att jag inte kunde låta mig hindras av stolthet (Det är helt fel ord i sammanhanget och devalverar ordets egentliga innebörd men jag kommer inte på något bättre). Jag försökte iallafall, men kände mig inte så särskilt nöjd. Det var fortfarande mitt intryck att jag inte hade sökt skådis. Några dagar senare ringer så Olof och berättar att de väldigt gärna ser att jag tar på mig ett skådisuppdrag och jag tackar ja enligt tankegången, som jag också uttalade; Om jag tackar Ja kommer jag att ångra mig hela hösten, om jag tackar Nej kommer jag att ångra mig hela livet. En smula överdrivet dramatiskt men ändå inte helt osant.

Nervös och förväntansfull närmade jag mig hösten, skådisrepen drog igång, sångövningarna, styrelsemöten, PR-möten, planering av en massa saker som jag inte visste att, hur eller när de skulle genomföras. Några veckor under hösten var det spexgrejer sex kvällar i veckan och jag var mer effektiv än någonsin. Det gick åt mycket energi, men jag fick också mycket energi från andra spexare. Jag minns så väl de första sångrepetitionerna ute på Valla, att stå ensam i ett litet rum och sjunga för full hals till pianokomp och verkligen leva/leka ut sångernas innebörd, att få överdriva känslospelet och uttrycken det var något nytt och underbart engagerande. Och något av stoltheten gav vika för glädjen. Att se hur alla spexare (60-70 stycken) på olika håll arbetade mot ett gemensamt mål var vackert. Att ju närmare premiären vi kom, desto mer såg man hur allt passade ihop i ett väldigt pussel där vi alla var viktiga bitar. Att vara en del i något större, om så bara ett studentspex.

Enda gången jag tappade modet var när den banderoll vi hade satt upp i centrala linköping för att annonsera vår föreställningsperiod för andra eller tredje gången på ett par dagar blåste sönder. Det här var Söndag kväll efter en lång rephelg och jag var slutkörd både mentalt och fysiskt. Vid producenternas avslutande genomgång och sammanfattning av läget ringer Pär och talar om att banderollen är trasig igen. Jag tror inte att jag grät men just då kändes det väldigt jobbigt och orättvist. Jag räddades, förstås, av andra spexare som rimligen var lika utmattade som jag och tillsammans bar vi med oss stegen och tog ner den f*rb*nnd* banderollen. Det var enda gången på hela hösten som jag tvivlade på om jag hade valt rätt när jag tackade ja till dubbla uppdrag.

Trött var jag dock vid flera tillfällen och om det hade fortsatt i samma tempo en längre tid hade det nog varit direkt skadligt för mig. Men det var nyttigt att se att jag klarade av att höja tempot, att hålla flera bollar i luften och att strukturera upp uppgifterna när det behövdes.

Det är med stor stolthet, i ordets sanna, fina bemärkelse, som jag ser tillbaka på den hösten. Jag är nöjd med min insats som PR-chef, jag är nöjd med min insats i skolan och jag är mycket nöjd med min insats som skådis. Jag tillåter mig att vara stolt över att jag rodde iland hösten utan att stressa sönder.

kajsa

Ojoj, jag har blivit farbror igen! Den här gången är det min äldste bror och hans sambo (Linus & Linda) som har välsignats med en liten knodd. Knodden heter Kajsa och kan mycket väl vara jordens sötaste nu levande bebis. När Linus ringde och berättade för mig den goda nyheten var det så många konstiga och nya tankar som simmade runt i huvudet. Linus berättade till exempel att de hade bestämt sig för namnet Kajsa, och det var först då som jag insåg att det bara var något de hade hittat på. Om ni har läst boken om Tistou kanske ni minns en fras i inledningen som handlar om just det; att de vuxna egentligen inte har en aning om vad barnet heter och att de oftast gissar fel. Nu har jag ioförsig ingen anledning att tro att Kasja inte heter just så, men jag begrep iallafall mycket bättre var Druon menade när han skrev den biten i boken.

Något annat som har upptagit mina tankar är Linus som pappa, han är sedan tidigare bonuspappa men Kajsa är hans första biologiska barn. Man kan ha många åsikter om vilka skillnader som finns mellan dessa två fenomen, det har inte jag. Men jag har fått omdefiniera min bror, för att vara bror är något helt annat än att vara far. Han har i mina ögon blivit en annan person över en natt, och det är omvälvande. Jag kan inte ens föreställa mig hur omvälvande det måste vara att uppleva den här förvandlingen i första person.

Jag var hos den lilla familjen igår eftermiddag. Vid ett tillfälle när jag bar Kajsa började hon bli lite orolig och ledsen, jag försökte prata lite med henne, höll henne på olika sätt och gick runt lite med henne i huset för att se om det kunde lugna henne. Det gjorde det inte. Så satte jag mig på deras kökssoffa, satte Kajsa i mitt knä, satte läpparna mot hennes hjässa och började nynna svagt på en nyskriven melodi. Hon blev tyst och såg enligt uppgift mest förbryllad ut. Dessvärre bröts förtrollningen efter någon minut och hon blev högljudd igen. Men det var en mycket fin minut. Jag njöt.

tusen strålande solar

Efter att ha läst Flyga drake, av samme författare, var jag väldigt nyfiken på Tusen strålande solar och det var med högt ställda förväntningar jag började lyssna till Sharon Dyalls röst. (Jag började med en ljudbok men övergick på slutet till att läsa själv, men då med ett spännande och något mer korrekt uttal av de arabiska orden.)

Även om berättelsen i mina ögon inte riktigt når upp till Flyga drakes nivå är det en av de bästa böckerna jag läst på länge. Gripande, intagande och trovärdig, dessutom på ett mycket behagligt sätt utbildande om Afghanistan och dess historia. Författaren presenterar ett galleri med trovärdiga människor; stolta, rädda och förvirrade, självuppoffrande och envisa. De bildar en helhet och ett socialt gytter som de lever i, de interagerar med varandra på ett sätt som känns sant och nödvändigt. De handlar utifrån sina egna horisonter på det sätt som tycks dem begripligt och rimligt. Just eftersom man får en inblick i människorna kan jag på något plan förstå resonemang som annars skulle ha tett sig obegripliga för mig. Först slås jag av att det är en annorlunda kultur och målar för mitt inre öga upp en bild av hur den kulturen yttrar sig och varför. Snart inser jag dock att en kultur inte är något homogent, det är hopkok av traditioner, regler och värderingar och människorna inom en och samma kultur kan ta den till sig på olika sätt. Återigen påminns jag om att människorna är mycket mer komplexa än vad man först ser, och att varje individ måste förstås i sig själv.

»Vad är det för fel med det? Vad? Är hon för ung, menar du? Hon är fjorton. Då är man knappast ett barn. Du var femton, om du minns? Min mor var fjorton när hon fick mig. Tretton när hon gifte sig.«
»Jag... Jag vill inte«, sa Mariam, som var som bedövad av förakt och hjälplöshet.
»Det är inte du som bestämmer. Det gör hon och jag.«
»Jag är för gammal.«
»Hon är för ung, du är för gammal. Vad är det här för struntprat?«
»Jag är för gammal. För gammal för att du ska göra så här mot mig«, sa Mariam. Hon fick tag om ett stycke av klänningstyget och knöt händerna så hårt att de skakade. »För att du ska göra mig till en ambagh efter alla dessa år.«
»Var inte så dramatisk. Det är en vanlig företeelse, det vet du mycket väl. Jag har vänner som har både två, tre och fyra fruar. Din egen far hade tre. De flesta män jag känner skulle ha gjort det här för länge sedan. Du vet att det är sant.«
»Jag kommer inte att tillåta det.«
Vid de orden log Rashid sorgset.
»Det finns en annan möjlighet«, sa han och kliade sig under ena foten med den andra fotens valkiga häl. »Hon kan få gå. Jag tänker inte stå i vägen för henne. Men jag misstänker att hon inte skulle komma långt.[...]«

Det finns en uppdelning i boken som jag inte riktigt uppskattar, de två kvinnliga huvudpersonernas berättelser återges till en början en i sänder och något av intensiteten förtas när jag lämnar den ena och får följa den andra, trots att texten i båda fallen är spännande och medryckande. Kanske skulle det ha blivit än svårare att hålla i huvudet om de berättats parallellt, och då de förövrigt inte utspelar sig parallellt hade det nog inte varit en bra lösning.

År 1974 inföll Ramadan på hösten. För första gången i sitt liv fick Mariam bevittna hur åsynen av en nymåne kunde förvandla en stad, förändra hela dess rytm och stämning. Hon märkte hur en sömning stillhet la sig över Kabul. Trafiken blev långsammare, glesare, tystare. Butikerna tömdes på folk. Restaurangerna släckte ljuset, slog igen dörrarna. Ingen rökte längre på gatan och det stod inga rykande tekoppar i fönstren. Och vid iftar, när solen sjönk i väster och kanonen avfyrades från Shir Derwaza-berget, bröt staden fastan och detsamma gjorde Mariam, med bröd och en dadel. Det var första gången i sitt femtonåriga liv som hon upplevde den ljuva känsla av att ta del av en gemensam upplevelse.

Det finns många beröringspunkter mellan Tusen strålande solar och Flyga drake, många av problemen och frågeställningarna som hanteras är gemensamma eller tangerande och för mig ger det ytterligare förståelse för människorna, jag har helt enkelt något lite att relatera till trots att de svårigheter romankaraktärerna här möter i många fall ligger långt från min egen vardag. Det är väl också där skönlitteraturens styrka ligger, i förmågan att ge läsare perspektiv och möjlighet att sätta sig in i andra livsöden och i någon mån förstå hur man kan tänka om man har en annan bakgrund. Det finns så mycket hos oss människor som formas av den värld vi lever i, och så mycket som förefaller vara allmängiltigt. Vi föds in i sammanhang som ger oss olika förutsättningar men i mångt och mycket strävar vi trots allt mot samma mål, på olika vägar och omvägar.

Titel: Tusen strålande solar
Författare: Khaled Hosseini
ISBN: 978-91-46-21880-7