onsdag 5 augusti 2009

jonathan strange & mr norrell

Jag och E gick till biblioteket förra helgen, först ville jag inte gå in för att jag inte kände mig värdig. Känslan var böckerna bara skulle fnysa åt mig för att jag inte läste dem. Men E är klokare än många och känner mig bättre än de flesta. Vi gick in och högläste högt för varandra ur Michael Endes Sju timmar till midnatt. Efter denna acklimatisering trivdes jag i lokalen igen och gick runt på måfå bland hyllorna för att hitta något att läsa på pendeltåget som jag snart kommer att tillbringa mer tid på. Jag gick inte många meter innan jag fick syn på en sympatiskt rödfärgad bok med minimalistiskt omslag, tjock som skrutt var den ioförsig men det har ju både för och nackdelar. Jag kände igen titeln, Jonathan Strange & Mr Norrell, som något jag läst om i ett bokklubbsutskick hemma hos mina föräldrar. En vecka senare har jag tyvärr läst ut den, innan min pendlande period ens hunnit börja.

Berättelsen utspelar sig mestadels i England under artonhundratalet och kretsar kring den engelska magins återinförande. Tidig medeltid var magin stark i England men har sedan dess försvagats avsevärt. Historiska skeenden, som jag tror är korrekta, vävs ihop med fantasy på ett skickligt sätt utan att gå till överdrift. Överhuvudtaget är jag imponerad av författarens teknik, ofta när jag läser böcker är det någon del i berättandet som inte riktigt faller mig i smaken, men icke så denna gång. Jag uppskattar kapitelindelningen, miljöbeskrivningarna, karaktärerna, humorn och inte minst språket. Det är ett gammalmodigt språk som skänker en känsla av autenticitet till berättelsen, knappast svårläst men ändå med ord som inte ingår i mitt aktiva ordförråd. Ordföljden, ordvalet och interaktionen mellan karaktärerna gör sitt till för att skapa en atmosfär av brittisk överklass, för det är i de kretsarna som större delen av romanen utspelar sig. Det är bara helt i början som jag har svårt att se hur jag ska passa in brittiska hertigar och trollkarlar i samma bild. Snart kan de emellertid samsas i mitt huvud, om än somliga baroner anser att magi inte är en lämplig sysselsättning för en gentleman. Men också det, att magin inte är helt vedertagen är en viktig komponent i att jag kan tro på berättelsen.

Det finns passager som beskriver magi på ett sätt som jag kan förstå, som jag kan applicera på den värld jag lever i. Jag vet inte om jämförelsen är relevant, men jag tänker ändå på böckerna om Harry Potter, och visst finns det likheter, men där HP är en barnbok med förenklade karaktärer och kuriösa varelser och där mycket finns för att locka till skratt är JS&MN mer vuxen och magin oroar mer än roar, så pass nära verkligheten tycker jag att den kommer.

En herre och en dam som kom gående sågs plötsligt förvandlas till ett virrvarr av grenar som stack ut åt alla håll eftersom de hade blivit en fläderbuske, och en hund ombildades till ett vildvuxet snår av vissna ormbunkar. Gaslyktorna som lyste ner på gatan försvann upp i himlen och blev stjärnor som glimmade mellan de kala trädgrenarna och själva Piccadilly förvandlades till en knappt urskönjbar stig som ledde genom en mörk skog om vintern.
Men precis som i en dröm där de mest märkvärdiga händelser utspelar sig med en helt egen logik som med ens blir trovärdig, tyckte Stephen inte att detta var något att förvåna sig över. Istället tycktes det honom att han alltid hade varit medveten om att Piccadilly låg alldeles i närheten av en förtrollad skog.
Han började gå längs stigen.
Det är en maffig bok och mot slutet var jag en smula nervös, det är inte alla romaner som lyckas få till slutet på ett tillfredsställande sätt, men också här lyckas berättelsen. Är det ett lyckligt slut? Jag vet inte riktigt men det är ett slut som känns rimligt. Ett lyckligt slut så som jag hade utformat det hade nog känts klichéartat och inte riktigt stämt in i handlingen. Självklart är det på många sätt en saga, men det är i minst lika hög grad ett drama och trots att magi är en viktig komponent i handlingen finns inget utrymme för mirakel eller en fumlig deus ex machina. Även om det aldrig blir riktigt klart vad som är möjligt att göra medelst magi och vad som ligger utanför dess kapacitet lyckas berättelsen förmedla det såsom varande en verklighet, vissa saker kan göras med magi, med lätthet eller svårighet, vissa bör inte göras och ytterligare vissa saker låter sig alls inte göras.
”Ni hyser höga tankar om Belasis”, anmärkte Norrell. ”Och förut var jag helt av samma åsikt. Jag minns att jag studerade hans arbeten åtta timmar varje dag i flera månader; ett intensivt studium som jag aldrig ägnat någon annan författare sedan dess, det ska erkännas. Men till syvende och sist är han en besvikelse. Han är mystisk där han borde vara tydlig – och tydlig där han borde vara återhållsam. Det finns saker som aldrig borde skrivas ner i böcker där kreti och pleti kan läsa sig till dem. Själv hyser jag inte längre någon som helst aktning för Belasis.”
[…]
Det var tydligen inte bara levande magiker som ådrog sig mr Norrells förakt. Även de döda hade han skärskådat, och inte heller de hade visat sig hålla måttet.
Under tiden hade mr Honeyfoot gått raskt från den ena hyllan till den andra, med händerna i luften som en metodistpastor som prisar Herren, utan att kunna förmå sig till att stanna upp innan han fick syn på en ny titel någon annanstans i rummet. ”Åh, mr Norrell!” utbrast han. ”En sådan mängd böcker! Men här måste det finnas svar på alla våra frågor, väl!”
Bokomslaget låter mig veta att filmrättigheterna är köpta och det är med blandade känslor jag inväntar filmen. Jag tror definitivt att den kommer att bli sevärd, att den kommer innehålla en hel del spektakulära trollformler som kommer att se väldigt visuellt tilltalande ut, utan att för den skull bli insmickrande. Men det är också mycket från boken som inte kommer att kunna bevaras, dels utspelar sig berättelsen på väldigt många platser som jag tror kan bli svårt att överföra till en långfilm, men framförallt kommer det bli mycket svårt att fånga atmosfären i beskrivningarna av miljöer och karaktärer. Det finns en torr humor som sticker fram här och var som inte egentligen berör handlingen, och jag är rädd att denna humor kommer att försvinna alternativt förvanskas, kanske på ett liknande sätt som Gimli (dvärgen) har reducerats till en festlig, tjock, ovårdad tomte i filmatiseringen av Sagan om ringen.

Slutsats av något slag; Väldigt bra bok, inte kanske för att jag utvecklades så fantastiskt mycket som människa, men jag njöt verkligen av läsningen och det är inte heller fy skam.

Titel: Jonathan Strange & Mr Norrell
Författare: Susanna Clarke (2007)
ISBN: 91-7263-728-5

lördag 1 augusti 2009

mitt spexår 2008

Jag måste skriva av mig. Dels för att jag fortfarande tänker på det, dels för att jag vill spara mina tankar...

Spexets årsmöte januari 2008; Jag nomineras till PR-chef och tackar ja. Inte för att jag trodde att det skulle vara väldigt roligt eller passa mig väldigt bra, utan för att jag hoppades att jag skulle lära mig något om mig själv. Jag hade begränsad insikt i hur spexet fungerade och vad som förväntades av mig men förstod iallafall att det var precis som det skulle och som det var varje år för många nominerade.

Senare under våren gick jag på audition för spexet med avsikt att söka till kören igen, precis som året innan, och tyckte att det skulle jag nog kunna hinna med, trots att jag redan hade tackat ja till att vara PR-chef. Väl där frågade de mig varför jag 'bara' sökte kören och jag svarade just så, att jag trodde att det skulle bli för mycket att vara PR och skådis parallellt. De höll med mig om detta men tyckte att jag kunde väl köra några improvisationsövningar ändå, för skojs skull. Den här gången kände jag dem som satt i 'juryn' vilket gjorde att jag var än mer obekväm ån året innan och jag tyckte inte att improövningarna gick något vidare. En av dem avbröt jag till och med två gånger för att sedan ångra mig igen när jag insåg att jag inte kunde låta mig hindras av stolthet (Det är helt fel ord i sammanhanget och devalverar ordets egentliga innebörd men jag kommer inte på något bättre). Jag försökte iallafall, men kände mig inte så särskilt nöjd. Det var fortfarande mitt intryck att jag inte hade sökt skådis. Några dagar senare ringer så Olof och berättar att de väldigt gärna ser att jag tar på mig ett skådisuppdrag och jag tackar ja enligt tankegången, som jag också uttalade; Om jag tackar Ja kommer jag att ångra mig hela hösten, om jag tackar Nej kommer jag att ångra mig hela livet. En smula överdrivet dramatiskt men ändå inte helt osant.

Nervös och förväntansfull närmade jag mig hösten, skådisrepen drog igång, sångövningarna, styrelsemöten, PR-möten, planering av en massa saker som jag inte visste att, hur eller när de skulle genomföras. Några veckor under hösten var det spexgrejer sex kvällar i veckan och jag var mer effektiv än någonsin. Det gick åt mycket energi, men jag fick också mycket energi från andra spexare. Jag minns så väl de första sångrepetitionerna ute på Valla, att stå ensam i ett litet rum och sjunga för full hals till pianokomp och verkligen leva/leka ut sångernas innebörd, att få överdriva känslospelet och uttrycken det var något nytt och underbart engagerande. Och något av stoltheten gav vika för glädjen. Att se hur alla spexare (60-70 stycken) på olika håll arbetade mot ett gemensamt mål var vackert. Att ju närmare premiären vi kom, desto mer såg man hur allt passade ihop i ett väldigt pussel där vi alla var viktiga bitar. Att vara en del i något större, om så bara ett studentspex.

Enda gången jag tappade modet var när den banderoll vi hade satt upp i centrala linköping för att annonsera vår föreställningsperiod för andra eller tredje gången på ett par dagar blåste sönder. Det här var Söndag kväll efter en lång rephelg och jag var slutkörd både mentalt och fysiskt. Vid producenternas avslutande genomgång och sammanfattning av läget ringer Pär och talar om att banderollen är trasig igen. Jag tror inte att jag grät men just då kändes det väldigt jobbigt och orättvist. Jag räddades, förstås, av andra spexare som rimligen var lika utmattade som jag och tillsammans bar vi med oss stegen och tog ner den f*rb*nnd* banderollen. Det var enda gången på hela hösten som jag tvivlade på om jag hade valt rätt när jag tackade ja till dubbla uppdrag.

Trött var jag dock vid flera tillfällen och om det hade fortsatt i samma tempo en längre tid hade det nog varit direkt skadligt för mig. Men det var nyttigt att se att jag klarade av att höja tempot, att hålla flera bollar i luften och att strukturera upp uppgifterna när det behövdes.

Det är med stor stolthet, i ordets sanna, fina bemärkelse, som jag ser tillbaka på den hösten. Jag är nöjd med min insats som PR-chef, jag är nöjd med min insats i skolan och jag är mycket nöjd med min insats som skådis. Jag tillåter mig att vara stolt över att jag rodde iland hösten utan att stressa sönder.

  © Blogger template 'Totally Lost' by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP