fredag 11 december 2009

målarkurs

Den här hösten har jag återigen gått en målarkurs och det har nog varit min räddning. Det är svårt att beskriva hur välgörande det är för mig att måla. Ord som rofyllt, glädjefyllt och harmoniskt dyker upp i skallen och de pekar väl åt rätt håll, även om det inte riktigt träffar rätt. Efter åtta tillfällen med kursen har jag åstadkommit tre tavlor och en massa skisser. Två tavlor kommer här, den tredje hänger för tillfället på brandstationen så bild på den kanske kommer senare.

Jag började måla 2005, då jag fick ett målarkit i födelsedagspresent av en vän, några tuber färg, penslar, duk och en handgjord palett. Dessutom hade hon ordnat så att vi fick en lite introduktionskurs om målande, färglära och kreativitet. Efter det har jag gått tre kvällskurser och två veckolånga sommarkurser. Jag har fortfarande inte lyckats måla nästan någonting hemma på egen hand, jag får ingen ro till det och det är nog framförallt därför jag har gått och vill fortsätta gå såna här kurser; För att få tid avsatt till måleriet. Och det har varit uppmuntrande för mig att se alla olika människor som går kvällskurser, unga och gamla från olika håll som träffas och har någonting gemensamt. Huruvida vi har annat som skiljer oss från varandra är inte lika intressant, det gemensamma är i fokus och ger en väldigt positiv, kreativ atmosfär.

hit, eller hit och anmäl dig till vårens kurser. Nej, det måste inte vara måleri, och ska jag vara riktigt ärlig måste du nog inte göra någonting för att jag säger det. Men det är ett bra erbjudande, och man ska aldrig tacka nej till ett bra erbjudande!


Självporträtt.
Kommentarer från andra kursdeltagare:
-Du ser ut som en poet.
-Eller ett psycho!


Kastanjer

lördag 28 november 2009

trötta tankar

Fyra månader på Habiliteringen och jag försöker känna efter vad jag känner. Nog känns det lite lättare nu än det gjorde i början, en del saker tycker jag att jag har fått kläm på men ännu mycket mer är fortfarande svårt. En (sjukgymnast)vän sa till mig nån gång att det var först när hon hade jobbat i lite mer än ett år som hon tyckte att det lugnade ner sig lite, att hon kunde slappna av på jobbet och efter det. Dit har jag inte kommit ännu. Det är inte det att jag jobbar effektivt hela arbetsdagen, långt därifrån, men jag kan inte slappna av, och jag kan inte heller släppa jobbet när jag går hem för dagen. Varje kväll maler saker på, saker jag inte hunnit göra, saker jag inte vet hur jag ska hantera och misstag jag gjort. Aldrig saker jag gjort bra, de tenderar att falla i glömska betydligt snabbare. Det gör mig trött, stressad och uppe i varv och det gör mig till någon jag inte är van att vara.

Det här är mitt första kvalificerade jobb, första gången som någon egentligen kan kräva något av mig. Framförallt är det nog jag själv som tagit fasta på det, jag ställer högre krav på mig själv nu, på gott och ont. Det är så det är. Jag jobbar inte ens heltid, 90%, men ändå upplever jag att jobbet tar all min kraft och tid. Min stresströskel har sänkts till nära på noll. Allting jag gör eller inte gör ger stresspåslag och det är förstås framförallt E som får dela det med mig. När det känns som att meningen med fritiden är att spara så mycket energi som möjligt för att orka jobba är det någonting som har gått snett. Och jag har inte varit beredd eller medveten om vilken situation jag har satt mig i. Kanske upplevs första jobbtiden ungefär så här alla. Kanske är det helt normalt. Är det i så fall mindre oroande?

Vårt samhälle, och nu generaliserar jag lite hejvilt, bygger på att människor har arbetstid och fritid, så långt allt väl, jag tror att det kan passa mig bra att ha tydliga gränser i det avseendet. Men de där 40 timmarna, tycker folk i allmänhet att det är lagom?

Man kan ha olika skäl till att förvärvsarbeta, här några reflektioner utgående från några tänkbara motiv. Om man arbetar för att tjäna pengar är jag mer än nöjd med den lön jag får om jag jobbar 50%. Om jag jobbar för att det är roligt säger min (lilla) erfarenhet att när det blir för mycket av det goda vänds det till något negativt. Om jag jobbar för att vara en god medborgare måste jag protestera, samhället finns för människorna, inte tvärtom. Om jag jobbar för att känna mening kan jag, med risk för att vara naiv, ifrågasätta mina prioriteringar, vore det inte en bättre lösning att söka en djupare mening eller till och med söka frid.

Det finns en klar risk att jag när jag läser det här om ett år kommer att le överseende. Icke desto mindre, här befinner jag mig nu, det här är tankar som är reella för mig nu. Förhoppningsvis kommer läget att stabiliseras så småningom. En sådan stabilisering kan ta sin början på flera håll; jag kan bli mer erfaren och inte behöva anstränga mig i varje moment, jag kan gå ner i tid, jag kan finna ett sätt att ackumulera energi och lägga den där jag helst vill. Eller, detta är en påtaglig och stark oro hos mig, så kan jag acceptera det, sluta att ifrågasätta var jag lägger min tid och energi.

Den här hösten har jag tagit ett steg in i hamsterhjulet, utan att vara medveten om det, jag hoppas att jag inte kommer att fortsätta hela vägen av fel eller inga skäl.

onsdag 5 augusti 2009

jonathan strange & mr norrell

Jag och E gick till biblioteket förra helgen, först ville jag inte gå in för att jag inte kände mig värdig. Känslan var böckerna bara skulle fnysa åt mig för att jag inte läste dem. Men E är klokare än många och känner mig bättre än de flesta. Vi gick in och högläste högt för varandra ur Michael Endes Sju timmar till midnatt. Efter denna acklimatisering trivdes jag i lokalen igen och gick runt på måfå bland hyllorna för att hitta något att läsa på pendeltåget som jag snart kommer att tillbringa mer tid på. Jag gick inte många meter innan jag fick syn på en sympatiskt rödfärgad bok med minimalistiskt omslag, tjock som skrutt var den ioförsig men det har ju både för och nackdelar. Jag kände igen titeln, Jonathan Strange & Mr Norrell, som något jag läst om i ett bokklubbsutskick hemma hos mina föräldrar. En vecka senare har jag tyvärr läst ut den, innan min pendlande period ens hunnit börja.

Berättelsen utspelar sig mestadels i England under artonhundratalet och kretsar kring den engelska magins återinförande. Tidig medeltid var magin stark i England men har sedan dess försvagats avsevärt. Historiska skeenden, som jag tror är korrekta, vävs ihop med fantasy på ett skickligt sätt utan att gå till överdrift. Överhuvudtaget är jag imponerad av författarens teknik, ofta när jag läser böcker är det någon del i berättandet som inte riktigt faller mig i smaken, men icke så denna gång. Jag uppskattar kapitelindelningen, miljöbeskrivningarna, karaktärerna, humorn och inte minst språket. Det är ett gammalmodigt språk som skänker en känsla av autenticitet till berättelsen, knappast svårläst men ändå med ord som inte ingår i mitt aktiva ordförråd. Ordföljden, ordvalet och interaktionen mellan karaktärerna gör sitt till för att skapa en atmosfär av brittisk överklass, för det är i de kretsarna som större delen av romanen utspelar sig. Det är bara helt i början som jag har svårt att se hur jag ska passa in brittiska hertigar och trollkarlar i samma bild. Snart kan de emellertid samsas i mitt huvud, om än somliga baroner anser att magi inte är en lämplig sysselsättning för en gentleman. Men också det, att magin inte är helt vedertagen är en viktig komponent i att jag kan tro på berättelsen.

Det finns passager som beskriver magi på ett sätt som jag kan förstå, som jag kan applicera på den värld jag lever i. Jag vet inte om jämförelsen är relevant, men jag tänker ändå på böckerna om Harry Potter, och visst finns det likheter, men där HP är en barnbok med förenklade karaktärer och kuriösa varelser och där mycket finns för att locka till skratt är JS&MN mer vuxen och magin oroar mer än roar, så pass nära verkligheten tycker jag att den kommer.

En herre och en dam som kom gående sågs plötsligt förvandlas till ett virrvarr av grenar som stack ut åt alla håll eftersom de hade blivit en fläderbuske, och en hund ombildades till ett vildvuxet snår av vissna ormbunkar. Gaslyktorna som lyste ner på gatan försvann upp i himlen och blev stjärnor som glimmade mellan de kala trädgrenarna och själva Piccadilly förvandlades till en knappt urskönjbar stig som ledde genom en mörk skog om vintern.
Men precis som i en dröm där de mest märkvärdiga händelser utspelar sig med en helt egen logik som med ens blir trovärdig, tyckte Stephen inte att detta var något att förvåna sig över. Istället tycktes det honom att han alltid hade varit medveten om att Piccadilly låg alldeles i närheten av en förtrollad skog.
Han började gå längs stigen.
Det är en maffig bok och mot slutet var jag en smula nervös, det är inte alla romaner som lyckas få till slutet på ett tillfredsställande sätt, men också här lyckas berättelsen. Är det ett lyckligt slut? Jag vet inte riktigt men det är ett slut som känns rimligt. Ett lyckligt slut så som jag hade utformat det hade nog känts klichéartat och inte riktigt stämt in i handlingen. Självklart är det på många sätt en saga, men det är i minst lika hög grad ett drama och trots att magi är en viktig komponent i handlingen finns inget utrymme för mirakel eller en fumlig deus ex machina. Även om det aldrig blir riktigt klart vad som är möjligt att göra medelst magi och vad som ligger utanför dess kapacitet lyckas berättelsen förmedla det såsom varande en verklighet, vissa saker kan göras med magi, med lätthet eller svårighet, vissa bör inte göras och ytterligare vissa saker låter sig alls inte göras.
”Ni hyser höga tankar om Belasis”, anmärkte Norrell. ”Och förut var jag helt av samma åsikt. Jag minns att jag studerade hans arbeten åtta timmar varje dag i flera månader; ett intensivt studium som jag aldrig ägnat någon annan författare sedan dess, det ska erkännas. Men till syvende och sist är han en besvikelse. Han är mystisk där han borde vara tydlig – och tydlig där han borde vara återhållsam. Det finns saker som aldrig borde skrivas ner i böcker där kreti och pleti kan läsa sig till dem. Själv hyser jag inte längre någon som helst aktning för Belasis.”
[…]
Det var tydligen inte bara levande magiker som ådrog sig mr Norrells förakt. Även de döda hade han skärskådat, och inte heller de hade visat sig hålla måttet.
Under tiden hade mr Honeyfoot gått raskt från den ena hyllan till den andra, med händerna i luften som en metodistpastor som prisar Herren, utan att kunna förmå sig till att stanna upp innan han fick syn på en ny titel någon annanstans i rummet. ”Åh, mr Norrell!” utbrast han. ”En sådan mängd böcker! Men här måste det finnas svar på alla våra frågor, väl!”
Bokomslaget låter mig veta att filmrättigheterna är köpta och det är med blandade känslor jag inväntar filmen. Jag tror definitivt att den kommer att bli sevärd, att den kommer innehålla en hel del spektakulära trollformler som kommer att se väldigt visuellt tilltalande ut, utan att för den skull bli insmickrande. Men det är också mycket från boken som inte kommer att kunna bevaras, dels utspelar sig berättelsen på väldigt många platser som jag tror kan bli svårt att överföra till en långfilm, men framförallt kommer det bli mycket svårt att fånga atmosfären i beskrivningarna av miljöer och karaktärer. Det finns en torr humor som sticker fram här och var som inte egentligen berör handlingen, och jag är rädd att denna humor kommer att försvinna alternativt förvanskas, kanske på ett liknande sätt som Gimli (dvärgen) har reducerats till en festlig, tjock, ovårdad tomte i filmatiseringen av Sagan om ringen.

Slutsats av något slag; Väldigt bra bok, inte kanske för att jag utvecklades så fantastiskt mycket som människa, men jag njöt verkligen av läsningen och det är inte heller fy skam.

Titel: Jonathan Strange & Mr Norrell
Författare: Susanna Clarke (2007)
ISBN: 91-7263-728-5

lördag 1 augusti 2009

mitt spexår 2008

Jag måste skriva av mig. Dels för att jag fortfarande tänker på det, dels för att jag vill spara mina tankar...

Spexets årsmöte januari 2008; Jag nomineras till PR-chef och tackar ja. Inte för att jag trodde att det skulle vara väldigt roligt eller passa mig väldigt bra, utan för att jag hoppades att jag skulle lära mig något om mig själv. Jag hade begränsad insikt i hur spexet fungerade och vad som förväntades av mig men förstod iallafall att det var precis som det skulle och som det var varje år för många nominerade.

Senare under våren gick jag på audition för spexet med avsikt att söka till kören igen, precis som året innan, och tyckte att det skulle jag nog kunna hinna med, trots att jag redan hade tackat ja till att vara PR-chef. Väl där frågade de mig varför jag 'bara' sökte kören och jag svarade just så, att jag trodde att det skulle bli för mycket att vara PR och skådis parallellt. De höll med mig om detta men tyckte att jag kunde väl köra några improvisationsövningar ändå, för skojs skull. Den här gången kände jag dem som satt i 'juryn' vilket gjorde att jag var än mer obekväm ån året innan och jag tyckte inte att improövningarna gick något vidare. En av dem avbröt jag till och med två gånger för att sedan ångra mig igen när jag insåg att jag inte kunde låta mig hindras av stolthet (Det är helt fel ord i sammanhanget och devalverar ordets egentliga innebörd men jag kommer inte på något bättre). Jag försökte iallafall, men kände mig inte så särskilt nöjd. Det var fortfarande mitt intryck att jag inte hade sökt skådis. Några dagar senare ringer så Olof och berättar att de väldigt gärna ser att jag tar på mig ett skådisuppdrag och jag tackar ja enligt tankegången, som jag också uttalade; Om jag tackar Ja kommer jag att ångra mig hela hösten, om jag tackar Nej kommer jag att ångra mig hela livet. En smula överdrivet dramatiskt men ändå inte helt osant.

Nervös och förväntansfull närmade jag mig hösten, skådisrepen drog igång, sångövningarna, styrelsemöten, PR-möten, planering av en massa saker som jag inte visste att, hur eller när de skulle genomföras. Några veckor under hösten var det spexgrejer sex kvällar i veckan och jag var mer effektiv än någonsin. Det gick åt mycket energi, men jag fick också mycket energi från andra spexare. Jag minns så väl de första sångrepetitionerna ute på Valla, att stå ensam i ett litet rum och sjunga för full hals till pianokomp och verkligen leva/leka ut sångernas innebörd, att få överdriva känslospelet och uttrycken det var något nytt och underbart engagerande. Och något av stoltheten gav vika för glädjen. Att se hur alla spexare (60-70 stycken) på olika håll arbetade mot ett gemensamt mål var vackert. Att ju närmare premiären vi kom, desto mer såg man hur allt passade ihop i ett väldigt pussel där vi alla var viktiga bitar. Att vara en del i något större, om så bara ett studentspex.

Enda gången jag tappade modet var när den banderoll vi hade satt upp i centrala linköping för att annonsera vår föreställningsperiod för andra eller tredje gången på ett par dagar blåste sönder. Det här var Söndag kväll efter en lång rephelg och jag var slutkörd både mentalt och fysiskt. Vid producenternas avslutande genomgång och sammanfattning av läget ringer Pär och talar om att banderollen är trasig igen. Jag tror inte att jag grät men just då kändes det väldigt jobbigt och orättvist. Jag räddades, förstås, av andra spexare som rimligen var lika utmattade som jag och tillsammans bar vi med oss stegen och tog ner den f*rb*nnd* banderollen. Det var enda gången på hela hösten som jag tvivlade på om jag hade valt rätt när jag tackade ja till dubbla uppdrag.

Trött var jag dock vid flera tillfällen och om det hade fortsatt i samma tempo en längre tid hade det nog varit direkt skadligt för mig. Men det var nyttigt att se att jag klarade av att höja tempot, att hålla flera bollar i luften och att strukturera upp uppgifterna när det behövdes.

Det är med stor stolthet, i ordets sanna, fina bemärkelse, som jag ser tillbaka på den hösten. Jag är nöjd med min insats som PR-chef, jag är nöjd med min insats i skolan och jag är mycket nöjd med min insats som skådis. Jag tillåter mig att vara stolt över att jag rodde iland hösten utan att stressa sönder.

torsdag 30 juli 2009

kajsa

Ojoj, jag har blivit farbror igen! Den här gången är det min äldste bror och hans sambo (Linus & Linda) som har välsignats med en liten knodd. Knodden heter Kajsa och kan mycket väl vara jordens sötaste nu levande bebis. När Linus ringde och berättade för mig den goda nyheten var det så många konstiga och nya tankar som simmade runt i huvudet. Linus berättade till exempel att de hade bestämt sig för namnet Kajsa, och det var först då som jag insåg att det bara var något de hade hittat på. Om ni har läst boken om Tistou kanske ni minns en fras i inledningen som handlar om just det; att de vuxna egentligen inte har en aning om vad barnet heter och att de oftast gissar fel. Nu har jag ioförsig ingen anledning att tro att Kasja inte heter just så, men jag begrep iallafall mycket bättre var Druon menade när han skrev den biten i boken.

Något annat som har upptagit mina tankar är Linus som pappa, han är sedan tidigare bonuspappa men Kajsa är hans första biologiska barn. Man kan ha många åsikter om vilka skillnader som finns mellan dessa två fenomen, det har inte jag. Men jag har fått omdefiniera min bror, för att vara bror är något helt annat än att vara far. Han har i mina ögon blivit en annan person över en natt, och det är omvälvande. Jag kan inte ens föreställa mig hur omvälvande det måste vara att uppleva den här förvandlingen i första person.

Jag var hos den lilla familjen igår eftermiddag. Vid ett tillfälle när jag bar Kajsa började hon bli lite orolig och ledsen, jag försökte prata lite med henne, höll henne på olika sätt och gick runt lite med henne i huset för att se om det kunde lugna henne. Det gjorde det inte. Så satte jag mig på deras kökssoffa, satte Kajsa i mitt knä, satte läpparna mot hennes hjässa och började nynna svagt på en nyskriven melodi. Hon blev tyst och såg enligt uppgift mest förbryllad ut. Dessvärre bröts förtrollningen efter någon minut och hon blev högljudd igen. Men det var en mycket fin minut. Jag njöt.

måndag 6 juli 2009

tusen strålande solar

Efter att ha läst Flyga drake, av samme författare, var jag väldigt nyfiken på Tusen strålande solar och det var med högt ställda förväntningar jag började lyssna till Sharon Dyalls röst. (Jag började med en ljudbok men övergick på slutet till att läsa själv, men då med ett spännande och något mer korrekt uttal av de arabiska orden.)

Även om berättelsen i mina ögon inte riktigt når upp till Flyga drakes nivå är det en av de bästa böckerna jag läst på länge. Gripande, intagande och trovärdig, dessutom på ett mycket behagligt sätt utbildande om Afghanistan och dess historia. Författaren presenterar ett galleri med trovärdiga människor; stolta, rädda och förvirrade, självuppoffrande och envisa. De bildar en helhet och ett socialt gytter som de lever i, de interagerar med varandra på ett sätt som känns sant och nödvändigt. De handlar utifrån sina egna horisonter på det sätt som tycks dem begripligt och rimligt. Just eftersom man får en inblick i människorna kan jag på något plan förstå resonemang som annars skulle ha tett sig obegripliga för mig. Först slås jag av att det är en annorlunda kultur och målar för mitt inre öga upp en bild av hur den kulturen yttrar sig och varför. Snart inser jag dock att en kultur inte är något homogent, det är hopkok av traditioner, regler och värderingar och människorna inom en och samma kultur kan ta den till sig på olika sätt. Återigen påminns jag om att människorna är mycket mer komplexa än vad man först ser, och att varje individ måste förstås i sig själv.

»Vad är det för fel med det? Vad? Är hon för ung, menar du? Hon är fjorton. Då är man knappast ett barn. Du var femton, om du minns? Min mor var fjorton när hon fick mig. Tretton när hon gifte sig.«
»Jag... Jag vill inte«, sa Mariam, som var som bedövad av förakt och hjälplöshet.
»Det är inte du som bestämmer. Det gör hon och jag.«
»Jag är för gammal.«
»Hon är för ung, du är för gammal. Vad är det här för struntprat?«
»Jag är för gammal. För gammal för att du ska göra så här mot mig«, sa Mariam. Hon fick tag om ett stycke av klänningstyget och knöt händerna så hårt att de skakade. »För att du ska göra mig till en ambagh efter alla dessa år.«
»Var inte så dramatisk. Det är en vanlig företeelse, det vet du mycket väl. Jag har vänner som har både två, tre och fyra fruar. Din egen far hade tre. De flesta män jag känner skulle ha gjort det här för länge sedan. Du vet att det är sant.«
»Jag kommer inte att tillåta det.«
Vid de orden log Rashid sorgset.
»Det finns en annan möjlighet«, sa han och kliade sig under ena foten med den andra fotens valkiga häl. »Hon kan få gå. Jag tänker inte stå i vägen för henne. Men jag misstänker att hon inte skulle komma långt.[...]«
Det finns en uppdelning i boken som jag inte riktigt uppskattar, de två kvinnliga huvudpersonernas berättelser återges till en början en i sänder och något av intensiteten förtas när jag lämnar den ena och får följa den andra, trots att texten i båda fallen är spännande och medryckande. Kanske skulle det ha blivit än svårare att hålla i huvudet om de berättats parallellt, och då de förövrigt inte utspelar sig parallellt hade det nog inte varit en bra lösning.
År 1974 inföll Ramadan på hösten. För första gången i sitt liv fick Mariam bevittna hur åsynen av en nymåne kunde förvandla en stad, förändra hela dess rytm och stämning. Hon märkte hur en sömning stillhet la sig över Kabul. Trafiken blev långsammare, glesare, tystare. Butikerna tömdes på folk. Restaurangerna släckte ljuset, slog igen dörrarna. Ingen rökte längre på gatan och det stod inga rykande tekoppar i fönstren. Och vid iftar, när solen sjönk i väster och kanonen avfyrades från Shir Derwaza-berget, bröt staden fastan och detsamma gjorde Mariam, med bröd och en dadel. Det var första gången i sitt femtonåriga liv som hon upplevde den ljuva känsla av att ta del av en gemensam upplevelse.
Det finns många beröringspunkter mellan Tusen strålande solar och Flyga drake, många av problemen och frågeställningarna som hanteras är gemensamma eller tangerande och för mig ger det ytterligare förståelse för människorna, jag har helt enkelt något lite att relatera till trots att de svårigheter romankaraktärerna här möter i många fall ligger långt från min egen vardag. Det är väl också där skönlitteraturens styrka ligger, i förmågan att ge läsare perspektiv och möjlighet att sätta sig in i andra livsöden och i någon mån förstå hur man kan tänka om man har en annan bakgrund. Det finns så mycket hos oss människor som formas av den värld vi lever i, och så mycket som förefaller vara allmängiltigt. Vi föds in i sammanhang som ger oss olika förutsättningar men i mångt och mycket strävar vi trots allt mot samma mål, på olika vägar och omvägar.

Titel: Tusen strålande solar
Författare: Khaled Hosseini
ISBN: 978-91-46-21880-7

söndag 31 maj 2009

livet jag längtar efter

Jag läser om en bok som jag tror ska vara bra. Egentligen minns jag inte så mycket av den, då minns jag mer av Om du vill gå på vatten måste du ta dig ur båten av samme författare. Den har jag emellertid inte hemma, så det får bli Livet jag längtar efter istället. Det handlar om andlig utveckling, hur det uppnås och varför det kan vara bra. Det är många kloka insikter och idéer som författaren delar med sig av, och en väldans massa festliga anekdoter som ibland passar bra in i argumentationen. Det är förvisso väldigt lättläst och som sagt skrivet med mycket humor. Det som jag saknar med läsningen är det där som griper tag och får mig att vilja göra som han säger. Tyvärr är jag inte människa att avgöra om det är en brist i boken eller i mig. Jag kanske inte är så mottaglig som jag skulle kunna vara. Ändå känns det bra att ha läst den och jag tror att jag tar med mig något, om än vagt och odefinierat.

Titel: Livet jag längtar efter - heliga vanor för vanliga människor
Författare: John Ortberg (1997)
ISBN: 91-7195-661-1

måndag 25 maj 2009

93 år

Idag skulle min pappas faster Greta ha fyllt 93 år. Hon gick bort 2006, mindre än två veckor efter sin 90-års dag. Mamma och pappa och jag var ute vid graven, satte dit några blommor och gick runt lite på kyrkogården. Jag är väldigt dålig på att komma ihåg namn och samband på min släkt och inte blir det bättre när det handlar om folk som jag aldrig har träffat. Det är inte av ointresse, jag tycker att det är roligt att höra om mina farföräldrars släkt och levnadsförhållanden, men det fastnar inte. Hur som helst fanns det många gravstenar med anknytning till min släkt. Min farfars föräldrar och syskon, min farmors föräldrar och sen en del icke besläktade personer som min pappa berättade om, grannar och liknande.

Men idag skulle Greta alltså ha fyllt 93 år. När jag ska berätta om Greta för de som inte känner henne brukar jag kalla henne min låtsasfarmor. Hon gifte sig aldrig och hade inga egna barn men blev kanske just därför som en farmor för mig (Min riktiga farmor gick bort innan jag föddes). Hon levde hela livet i sitt föräldrahem några mil utanför Linköping. Värmde huset med vedeldning, hade inte men saknade inte heller dusch, bakade kakor och skorpor i mängder och var en riktig tant. Hade under sitt långa liv samlat på sig en mängd goda vanor och saker som blev en trygghet när man hälsade på, man kunde räkna med skorpor som doppades i sockersimmig hallonsaft, sverigeflaggan på kylskåpet, korsordstidningarna som alltid låg framme på köksbänken, regntunnan vid husknuten och alla spännande verktyg i boden, allt bidrog till en både bekant och nyfiken känsla. Inte hemma men välkänt, inte främmande men spännande.

Upp till 89 års ålder bodde hon alltså hemma och klarade sig själv, om än med bistånd av grannar när det gällde vedhuggning de sista åren. På sitt nittionde år blev hon emellertid sjuk och blev först inlagd på sjukhus, sedan vidare till korttidsboende, som hon inte kom tillbaka ifrån. Med undantag för sin nittioårsdag. Stort kalas med släkt och vänner och den dagen var hon piggare än på länge. Efteråt sa hon dock "Det här var roligt, men det vill jag inte behöva göra om" och hon fick som hon ville, bara tio dagar senare avled hon. Självklart var det sorgligt när hon gick bort, men det var ändå skönt hur det gick till, hon fick vara frisk länge och hon fick möta döden värdigt och utan rädsla. Och vi släktingar fick samlas en sista gång för att fira hennes liv.

Det känns inte som att det är tre år sen. Tiden går så fort. Jag ska absolut inte påstå att jag tänker på Greta särskilt ofta, men det är väldigt uppenbart att hon saknas, fattas oss, när det är någon form av bemärkelsedag till exempel. Jag önskar att jag lärt känna henne bättre, men är väldigt tacksam för att jag fick lära känna henne så pass mycket ändå.

*stämningsskifte*

Efter besökte vid graven åkte vi upp till Patrik och Kerstin som är det unga par som köpte Gretas hus, dvs min farfars föräldrahem. Det var första gången jag var där sen de flyttade in och det var en väldigt rolig men omtumlande upplevelse. Å ena sidan var det sig väldigt likt och många minnen ploppade upp när jag fick syn på olika detaljer som jag av någon anledning förknippar med händelser. Å andra sidan var det en egendomlig känsla att se allt som var annorlunda, det var så påtagligt att det var samma hus, men inte samma hem, nya behov, nya ögon och nya lösningar. Extra roligt ändå att Patrik och Kerstin har valt att gå extremt varsamt fram, de jobbar med traditionella metoder och gör väldigt mycket (allt?) själva.

Oerhörd respekt för traditioner kombinerat med kunskap och nyfikenhet kring olika hantverk har tillåtit förändringarna att smälta in fantastiskt bra i det gamla huset. Min blygsel/hyfs förbjöd mig att fotografera i deras hem så tyvärr kan jag inte exemplifiera med bilder vad jag menar. Slutsatsen är i alla fall att det var inspirerande att se hur de tagit till vara på det gamla och ändå verkligen gjort det till sitt.

söndag 24 maj 2009

kolmården

Igår var jag på kolmården med Henrik och Therese. Det var tre år sen sist jag var där och det mesta var sig förstås likt. Jag plockade fram mitt 75-300 mm objektiv till kameran för att komma lite närmare djuren. Jag insåg när jag monterade det att jag inte kan ha använt det på länge. Jag blev alldeles förvånad över hur framtung kameran blev och jag var inte heller kalibrerad för vilka slutartider som krävs för att uppnå skärpa. Jag hoppas att jag ändå lyckades ta några fina bilder. Det är verkligen en balansgång att försöka ta bra bilder och att vara närvarande i situationen. Jag tycker att det är väldigt kul att fotografera och det är verkligen ett bra sätt att komma ihåg och minnas tillbaka, men risken finns att man upplever hela grejen genom kameran. Man skulle väl kunna tänka sig att upplevelsen av till exempel ett djurparksbesök blev starkare om man struntade i kameran och bara var närvarande där och då.

Hur som helst roligt att se alla djuren, tyvärr var Apariet, precis som förra gången jag var där, stängt på grund av nyfödd gorillaunge. Höjdpunkterna var många, till exempel delfinshowen, gibbonaporna, schimpanserna och faktiskt Barnens lantgård (det vill säga klappbara getter, svin och dylikt). En grej som jag blev överraskad av, både att det fanns och att det var roligt var något som kallades Skelettmuseum. En massa montrar med djurskelett med små informativa texter, varken mer eller mindre. Eftersom vi alla tre har läst en hel del mänsklig anatomi kunde vi studera likheter och skillnader. Väldigt fascinerande att se hur alla däggdjur är uppbyggda på otroligt likartade sätt. Typexemplet är kanske giraffen med sina sju halskotor, men hos den noterade vi också hur bakbenen var lika våra ben och fötter, och frambenen hade alla de ben som vi har i armar och händer. Det enda som har hänt är förvrängning av proportionerna och förhållandet mellan de olika benen. Att sen se hur fåglarna har en till stor del annan uppbyggnad skelettalt gjorde inte saken sämre. Jag kan verkligen förstå att man kan fastna för det här och leta likheter och skillnader och försöka förstå sambanden.

I bilresan på väg hem kom samtalet in på evolution kontra kreationism och jag kunde återigen konstatera att jag inte har några bra svar och att frågan inte låter sig ignoreras helt och fullt. Min största svårighet har legat i att kombinera evolutionsteorins drivande tanke om de svagares utgallring med min bild av en god och kärleksfull Gud som värnar de utsatta. Vi nådde som sagt inga svar men jag fick ändå några nya tankar att fundera över. Kanske kan man lyckas välja att fokusera på de starkares överlevnad, snarare än de svagares utsållning, men det känns som en riskabel väg att gå, och kanske är det bara ordvrängeri. Frågetecknen fortsätter finnas.

Förklaringen, om en sådan krävs, till att jag inte lägger upp några bilder vare sig från vandringen eller djurparken är att min dator är på service, så jag väntar med att kolla bilderna tills den kommer tillbaka, det kommer att bli halvkul. Det är förvisso roligt att kolla bilder och sålla bort och sortera men nu har jag upp emot tusen bilder och det kan nog bli lite segt.

onsdag 13 maj 2009

vandring i bergslagen

Jag vandrade i Bergslagen i helgen, delvis samma gäng som jag fjällvandrade med i somras. Vi var fyra stycken; Benjamin, Henrik, Markus och jag. Det var bara en natt ute, i vindskydd, och vi gick väl ca 30 km totalt så det var en ganska kort och enkel vandring men ack så trevlig. Vi gick etapp 8 och 9 på Bergslagsleden, med en del kortare avstickare för att få se grottor, fornlämningar och för att få titta ut över landskapet från namngivna utkikspunkter. Naturen är fantastisk, på bara de där få kilometrarna kan landskapet förändras så pass mycket och ge så skilda intryck. Vi var uppe på en topp och kisade mot solen i stormblåsten, vi gick på spångar genom våtmarken och såg grodor på gölarnas botten och vi vandrade i tystnad längs kringelkrokiga stigar i mossiga, trolliska skogar där tallarnas rötter gjorde stigen till en labyrint som vi varsamt översteg.

Och det behöver inte vara så långt borta. Jag blev inspirerad av enkelheten, vi sov bara ute en natt, vi tog bussen till och från leden, generellt sett fanns god vattentillgång. Det jag menar är att det kan vara enkelt att komma ut på vandring. Jag hoppas att jag kan omvandla denna insikt till handling; packa liggunderlag och sovsäck, lite mat och ett kök, en karta och en kamera. Så mycket mer behövs inte. Det fina är att trots att det bara var två dagar var det vilsamt. Jag ska inte påstå att det är som att vandra i fjällen en vecka, för det är ytterligare en eller två dimensioner högre, men den här enkla vandringen gav mig ändå ett visst mått sinnesro och avslappning, och det sociala utbytet blir ett annat, lågmält och intensivt på samma gång.

Jag vet inte om människor som känner mig ser mig som en skogsmulle, jag vet inte ens om jag själv tycker att jag är en skogsmulle, men jag är ganska säker på att jag skulle vilja vara friluftig. Av flera skäl, dels för att jag tycker om det och mår bra av det, men dels för att jag tycker om tanken på att vara en skogsmulle. Det är en självbild som tilltalar. Men man kan kanske inte, eller bör kanske inte, anpassa sitt liv efter hur man skulle vilja framstå för andra, det är väl bättre om man lyckas utgå från sig själv, skilt från andras förväntningar. Svårt. Det gäller andra saker också, betydligt större val som påverkas av andras förväntningar och hur jag tror att andra ska reagera på vad jag gör. Ibland tänker jag att jag skulle vilja släppa trygghetstanken och våga prova något annat, något annat än sjukgymnast till exempel, eller något annat än sverige. Men det är så många olika luriga faktorer som man måste vara medveten om. Till exempel har ju det okända och oprövade alltid större potential än verkligheten. Usch vilket tråkigt synsätt. Men i fantasin behöver man inte begränsa sig, och därför kanske det kan vara lockande att alltid vara på väg någon annanstans. Samtidigt har jag väldigt mycket att vara tacksam för just nu. Väldigt mycket.

Bilder från vandringen kommer nog småningom.

torsdag 30 april 2009

kiva.org

Det här är för bra och vettigt för att inte uppmärksammas. Mikrolån. Inte SMS-lån för folk med spelmissbruk, den andra sorten. Människor i utvecklingsländer behöver pengar för att ta sig ur fattigdom. Antingen kan man ge dem pengar direkt, man kan ge dem bistånd via Röda Korset eller liknande, eller så kan man helt enkelt låna dem pengar. Exempel: Arolyn Mayola på Filippinerna vill köpa in grisar till sin gård, grisar som hon så småningom kommer att sälja, förhoppningsvis med vinst. Hon kontaktar en organisation som ombesörjer administrationen av lån för just sådana projekt. Man kommer fram till huruvida lånet är rimligt, om man tror att Arolyn Mayola kommer att kunna betala tillbaka och man gör upp en avbetalningsplan. Sen kommer hennes låneförfrågan upp på kiva.org. Jag lånar henne 25$ och det gör en massa andra lyckligt lottade personer också. När Arolyn Mayola fått ihop den summa som hon behöver får hon sina pengar och kan sätta sina planer i verket. Månatligen gör hon avbetalningar på lånet och förhoppningsvis kommer hon att ha betalat tillbaka hela summan efter sex månader.

Det finns förstås en risk att låntagaren inte lyckas betala tillbaka lånet och man får inga garantier, men Kiva är en stor organisation och tittar man bakåt i tiden ser man att av de $31,000,000 som har lånats ut har 98,2% återbetalats. Dessutom har Kiva en säkerhetsgradering på sina Field partners, och de som har 4-5 stjärnor har, historiskt sett, återbetalat >99,9%. Om den ekonomiska risken är ett hinder för dig att prova det tycker jag att du ska kolla på deras statistik.

Man kan tycka att jag sticker ut hakan för mycket och tidigt när jag förespråkar det här efter att bara ha varit aktiv själv i tre månader, men det absolut värsta som kan hända är att man får se det som välgörenhet.

Det som gör att jag tycker att det här är så lysande är också att man, genom att kräva en motprestation av mottagaren, lyfter det hela till en jämlik process. Bistånd ges från ovan, även om det är med goda intentioner, och bistånd har absolut en väldigt viktig roll, inte minst vid krig, naturkatastrofer och liknande. Men den stillsamma, vardagliga fattigdomen tror jag bäst bekämpas lokalt av de fattiga, inte av mig. Jag litar på de här främlingarna, både vad gäller deras avsikter med mina pengar, och deras förmåga att ta fram en handlingsplan som håller.

Gör't!

bränt barn

Tjugoårige Bengt sörjer sin döda mor, känslorna spelar flipperspel i honom och kastar honom högt upp, låter honom sedan falla djupt. Fadern har träffat en annan, Bengt hatar och älskar när han inte står oberörd. Tilt.

Till en början har jag lite svårt att komma in i boken, men plötsligt tar den tag och då läser jag ut den nästa dag. Vartannat kapitel har formen av brev från Bengt, vartannat kapitel berättas utifrån av en allvetande observatör. I de avsnitt som Bengt får berätta träder han fram som en väldigt ombytlig naiv idealist. Han dömer sig själv hårt, rättfärdigar sitt beteende i nästa stund. Fördömer självbedrägeriet hårdare än något annat, men är inte ärlig mot sig själv. Det är en ensam, trasig, förvirrad ung man vars sorg inte riktigt vet hur den kan, borde eller får ta sig uttryck. Det hela utmynnar i en Oidipus-historia, fast utan okunskapens förlåtande omständighet. Därför blir också slutet ett helt annat.

Så enkelt skulle allting kunna vara. Ändå reser hon sig inte.
Hon gör det inte därför att hon är förlamad. Inte av rädsla är hon lam, heller inte av lust. Det som binder henne och det som också binder honom är ögonblickets skönhet. Ingenting är ju så vackert som de första ensamma minuterna med någon som skulle kunna älska en och någon man själv skulle kunna älska. Det finns ingenting så tyst som de minuterna, ingenting så mättat med ljuv förväntan. För de få minuterna är det som man älskar, inte för de många som följer. Aldrig mer, vet de, skall någon så vackert hända dem. Gladare skall de kanske bli, hetare också och oändligt nöjda med sina egna kroppar och varandras. Men aldrig mer skall det bli så vackert.
Språket är kort och rakt. Staccato. Orden avslöjar utgivningsdatumet utan att någonsin bli svårläst. Behållningen blir Bengts idealistiska resonemang, sällan håller jag med honom, och när jag gör det får jag snart motstående utgångspunkt presenterad för mig. Just detta blir intressant, det motsägelsefulla som inte leder fram till några svar, men ger nya frågor och ny förståelse.

Titel: Bränt barn
Författare: Stig Dagerman (1948)
ISBN: 91-7263-557-6

tisdag 28 april 2009

välj mig

Min nuvarande sysselsättning benämns arbetslös, eller för den mer hurtigt lagda, arbetssökande, eller för den som lever i förnekelse; mellan jobb eller till och med till arbetsmarknadens förfogande. Oavsett vilket, jag förväntas fylla mina dagar med att förändra detta, lämpligen genom att söka jobb på ett sådant sätt och i en sådan omfattning att jag så småningom får en anställning. Jag har tragglat med detta i drygt tre månader nu och det har tappat något av sin forna glans. Jag vill inte hänge mig åt självömkan, jag har det bra på många sätt, och det finns många som varit i min situation väldigt mycket längre och med svårare förhållanden ekonomiskt. Icke desto mindre; jag är trött på det, jag blir rastlös och stressad men utan att det leder till något konstruktivt.

Idag har jag emellertid upptäckt en ljusning, jag satt och kollade igenom platsannonserna och sökte också två tjänster, om än något halvhjärtat. När jag så fann en tredje tjänst som verkade intressant insåg jag något. Den som har gett upp har inget att förlora. Det låter mer teatraliskt än det är. Jag bytte helt enkelt mitt perspektiv. När jag skrev det personliga brevet frångick jag den torra och korrekta mall jag tidigare använt och tillät mig att faktiskt bli personlig. Jag erkände utan vidare att jag saknade den yrkeserfarenhet de hade satt upp som krav men valde att trycka ordentligt på att jag är genuint intresserad av habilitering. Jag tillät mig att vara kaxig, osvensk utan att för den skull skriva något som jag inte kan stå för. Det är utåt sett ett litet steg framåt, men jag tror att det var ett viktigt steg för mig. Återstår bara att se om arbetsgivaren faller för det.

Häromdagen tackade jag nej till att arbeta på kollo i sommar med förhoppningen om att jag i stället ska hitta ett sjukgymnastjobb. Kanske är det något jag kommer att få ångra.

tisdag 21 april 2009

tummen upp

Förra veckan, när jag skulle ta mig hem från kollo för att fira påsk utspelade sig följande händelseförlopp; Sista natten på kollo jobbade jag, vilket innebär jobb från 21:30 till 07:30, det är oftast inte så jättemycket att göra utan man ska huvudsakligen hålla sig vaken och se till så att kollodeltagarna får en så bra natt som möjligt, kolla så att de sover, hjälpa dem vändningar och vatten och liknande. Jag går alltså av mitt pass vid halv åtta, går upp till boendet och äter en minimal frukost innan jag lägger mig på sängen för att sova 1½ timme. Min buss går 10:05 och allt är under kontroll.

Jag vaknar 09:40 av att Johannes ringer och undrar om jag inte ska åka snart, plötsligt har jag väldigt bråttom, jag blir inskjutsad till Vingåker av rally-Erik, men trots en skyndsam körning kommer vi fram tre minuter för sent. Nästa avfärd är två timmar senare. Jaja, jag bestämmer mig ändå för att vänta inne i Vingåker på nästa buss och låter Erik åka tillbaka till kollo för att jobba. För att inte mina föräldrar ska undra varför jag inte kommer när jag borde ringer jag och talar om läget. Min far föreslår då utan vidare eftertanke att jag ska lifta, till Katrineholm där tågtrafiken är tätare. Jag tycker att det låter som en bra idé och börjar gå mot stora bilvägen mot Katrineholm. Efter ca 30 minuter får jag lift några kilometer, blir avsläppt, går 20 min och får sedan lift till Katrineholm.

Under denna tid händer dock ännu en sak av vikt. Elin ringer från kollo och upplyser mig om att jag har åkt ifrån min plånbok. Jag har alltså sju kronor på mig, och plötsligt är liftning inte en av flera tänkbara lösningar. För att ta mig från Vingåker till Rimforsa behövde jag fem timmar och fem vardagshjältar som orkade/vågade plocka upp mig.

När jag går längs med landsvägen hinner jag fundera kring liftandets fenomen. Vad är det som gör att vissa inte vill plocka upp liftare? Handlar det om rädsla, förakt, stress, ointresse eller något annat? En annan formulering av frågan är förstås; Vad är det som gör att några få modiga plockar upp liftare? Är det altruism, nyfikenhet, empati, uttalade principer eller något annat?

Jag tror att en del i det faktum att det är svårt att få lift är att man som bilist måste bestämma sig väldigt snabbt. Från det att man får syn på fotgängarens signalerande tumme tills dess att man påbörjar en inbromsning går inte många sekunder. Om man då börjar fundera och väga för- och nackdelar mot varandra är det snart för sent. Problemet ligger då på sätt och vis i att om man inte gör ett val så väljer man att inte plocka upp liftaren. Det här kan kanske verka nedslående på liftaspiranten, men det är tvärtom en stark drivkraft för mig. För varje bil som kör förbi mig när jag ger den tummen upp så känner jag mig som en segrare. Jag intalar mig själv, kanske av självbevarelsedrift, att jag genom mitt agerande startar en process. Bilisten som ser mig men som inte hinner bestämma sig kanske kommer att handla snabbare nästa gång. Kanske kan någon till och med tänka: "Vad dumt att jag inte tog upp den där liftaren, fortsättningsvis ska jag ha JA som grundinställning till liftande!"

Jag hoppas att det var fler än jag som var ute och tummade på vägarna på påskaftonen, för då kan jag fortsätta tro att min tumme hjälpte den där andra killen, två mil längre fram på vägen, att få lift.

On a sidenote: Man kommunicerar mycket när man liftar, främst med redan nämnda pseudofinger, men också med beteende, kläder och annat. Jag valde att hela tiden hålla mig gående, trots att det inte blir många kilometer av det. Kanske kan det signalera att jag inte liftar av lathet, jag liftar för att jag ska nånstans. Kläderna kan säkert ge folk associationer som antingen skapar sympatier eller antipatier hos dem.

Det är intressant att se hur olika föraren och passageraren reagerar, ett återkommande mönster var att passageraren stirrar förvånat eller irriterat på mig, medan föraren är fullt upptagen med att låtsas att jag inte finns. Samma approach som jag själv använder mig av när jag ser någon på stan som går motströms med grön jacka och pärm; Så länge man kan undvika ögonkontakt kan de aldrig hävda att man har sett dem.

Vidare kommunicerar några bilister som inte stannar. Jag har dock inte kunnat räkna ut riktigt vad, det var några som tutade åt mig när de körde förbi. Huruvida de tutade uppmuntrande, hånande, varnande eller något helt annat vet jag emellertid inte. Dålig kommunikation således. Roligast var annars en kille runt tjugofem som åkte som passagerare i en bil. Han gav mig helt enkelt tummen upp och hans ansikte antydde att han faktiskt menade det.

Det viktigaste med liftningen är ändå följande. När jag liftar visar jag att inte är rädd, att jag inte ger efter för de mörka krafterna. De vänliga människorna är i majoritet och jag ställer mig i vägrenen för att de ska få en chans att visa att de finns och att de också står emot. Våga vägra rädsla! Jag skulle inte palla med att leva i ett samhälle där människor är rädda för varandra. Kanske kan liftningen vara ett sätt att sträcka ut en hand (no pun intended) och visa att man vågar lita på och förlita sig på den vänliga främligen, den barmhärtiga samariern.

torsdag 16 april 2009

stenugnsbak på Vallby

I måndags var det äntligen dags för det stora bakprojektet! Min ursprungliga tanke var att göra upp storslagna planer på vilka bröd jag skulle baka, förbereda surdegar och inhandla lämpliga mjölsorter och verkligen göra det ambitiöst. Tyvärr glömde jag att ta med mig mina bakböcker till kollot i förra veckan, och när jag dessutom fick en släng av förkylning fick jag ändra konceptet. Jag sänkte mina förväntningar, delade min levain i två och matade de båda delarna, på olika sätt, och mer förberedd än så var jag inte när jag begav mig till Västerås för mitt livs första stenugnsbak.

Vi hade med oss en hel massa mjöl av alla möjliga sorter, dessutom förstås jäst, mjölk, kryddor, frön, torkad frukt, surdeg och en massa pryttlar i stil med bunkar, termometer och våg. Vi kom till det lilla torpet vid 11 och tände direkt eld på en föreld så att vi skulle kunna få igång en brasa inne i ugnen. Strax anslöt Alex, och lite senare även Anna och Sara. När väl elden var igång var det ju bara att börja bygga degar. Jag hade ingen struktur alls, men jag hade väldigt roligt. Vi upptäckte snart svårigheter med att baka i en ugn vars temperatur inte låter sig regleras så enkelt. Första bröden blev rejält svarta, men sakta men säkert kunde vi ändå öka andelen bröd som kändes lyckade. Det går ju nästan inte att göra bröd som inte är gott när det är alldeles nygräddat, så det säger kanske inte så mycket, men det blev en väldans massa goda bröd i den där ugnen. Foccacia, vetekrossbullar, levain, tunnbröd, knäckebröd, pinnbröd, tapenadbröd, russinkakor, majsbröd osv. Av naturliga skäl hade vi inte förberett någon lunch utan åt oss mätta på bröd, smör och ost (och kakdeg).

Vi höll på där inne i stugan i ungefär åtta timmar, och även om jag just då inte var så sugen på att äta bröd så är jag fortfarande väldigt tilltalad av idén med vedeldad stenugn. Det är svårkontrollerat och många av våra bröd fick betydligt mer skorpa än vad de fått i en vanlig ugn men hela upplevelsen och smaken på de bröd som blir lyckade gör att det absolut var värt 'besväret'. Jag hoppas och tror att det kommer att bli fler äventyr av den här sorten, och då kanske jag kan ha framförhållning och veta vad jag ska göra, och kanske till och med följa några recept.

När vi återvände hem till civilisationen hade vi (E) fortfarande tre degar kvar, så till kvällsmaten fick vi elugnsbakat bröd, och i förrgår bakade vi ut den sista knäckebrödsdegen. Än har jag inte tröttnat på att baka, vilket gläder mig oerhört. Hoppas att det håller i sig.


Elisabeth fixar den första elden och förflyttar den till ugnen.

Alex var snabbast i degbyttorna och var först med att grädda bröd.

Alex bröd, de här blev tyvärr lidande av den starka strålningsvärmen, trots tappra försök att vända dem ofta fick de en ovanligt mörk nyans.

Elisabeths fröiga tunnbröd. Sara bakar pinnbröd, med russin och sirap och rosmarin!

Pinnbrödsmonstret, och Alex som käkar Elisabeths tunnbröd.

Vi hittade ett gammalt baktråg som vi använde att lägga det färdiga brödet i, det här är skörden kl tre då vi fortfarande har två timmar kvar. Till höger Anna och Alex.

Anna ser till att frallorna blir jämnt gräddade. Mitt Levainbröd, ett av dem som jag blev mest nöjd med.

Resultatet av åtta timmars arbete. Nej, jag har inte bakat allt det där, det där är den samlade produktionen. Tyvärr syns det inget vidare hur mycket det blev, till exempel för att tunnbröden täcker lite för bra...

trägen vinner


I kvarteret där mina föräldrar bor finns en man med beige jacka och en liten svart hund. Så länge jag kan minnas har mannen gått förbi på trottoaren utanför mitt fönster, med hunden vaggande efter. Med åren som gått har hunden blivit äldre och för varje år också lite långsammare. De har aldrig behövt befästa sin relation med ett koppel, bandet mellan dem har varit tillräckligt starkt ändå. Mannen har gått, med händerna på ryggen, en liten bit i förväg och med jämna mellanrum stannat upp, vänt dig om för att vänta in sin vän, och sedan fortsatt uppför gatan. De går alltid uppför gatan, aldrig nedför, antagligen går de samma runda varje dag. Men hunden har blivit äldre och långsammare, och mannen har fått vänta mer och mer för att den ska hinna med. Idag såg jag dem igen, plötsligt har mannen blivit mycket långsammare. Äldre, men inte bara det, nånting har hänt med honom som gör att han haltar svårt, och det ser ansträngande ut att gå. Sådan husse, sådan hund, tänker jag men upptäcker samtidigt att hunden fortfarande drar det kortare strået. Det är ändå fint, det är en väldig trygghet som de utstrålar, de där två. Det är en envis kamp de för, en utdragen förlust mot tiden och en evig seger för vänskapen. De ändrar inte sitt försvar, de stretar på på det enda sätt de kan, trots svaga ben som inte lyder.

Och hunden kan vara det långsammaste jag sett på ben. Men så har det varit i många år nu, och han tar sig fortfarande runt.

torsdag 9 april 2009

gifflar

Ett inlägg som jag visst glömt att lägga upp:

Jag blir väckt vid åttahugget av E som bjuder på nybakad saffransgiffel och ett kallt glas mjölk. Hon har gått upp vid sex för att baka gifflar! Det visar sig dessutom när jag går upp att hon fortfarande håller på och bakar. Dubbel degsats och fem-sex olika fyllningar blir det, jag får till och med chansen att tycka till när de sista produceras.

Det visar sig att jag någon gång, efter en helg då E varit hemhemma, nämnt att jag saknat att bli väckt med giffel och juice. Mer än så behöver jag inte göra för att maskineriet ska rullas igång. Nu gäller det bara att inte börja ta det för givet, anfall är bästa försvar, så jag kanske kan försöka bjuda/ge igen. Jag får fundera ut vad jag i så fall ska bjuda på.









tisdag 7 april 2009

inte precis isolering

Jag är ute i fiskeboda och jobbar på påskkollo den här veckan. Har inte med mig någon mobilladdare men räknade med att jag skulle kunna låna av någon här så att det skulle ordna sig ändå. Än så länge har jag inte haft någon lycka på laddarlånsfronten, och vid det här laget har alltså min mobil gett upp andan, eller i vart fall slumrat till, och kan bara väckas av prinsens kyss, som jag alltså inte är mäktig att utdela. Jag hade nog inte trott att jag skulle se det som ett problem att vara utan mobil en knapp vecka, men så är det. Jag ska inte sticka under stol med att det är särskilt en person som jag saknar, någon som annars skulle få många ringningar (kolla bokstäverna) och meddelanden. En del saker kan man helt enkelt vänta med, men jag är rädd att det också är mycket som går ohjälpligt förlorat i tidens ström. De små sakerna som man tänker idag men har glömt imorgon, de får man ingen andra chans på. De får man fånga i flykten och skyndsamt dela med sig av för att de ska ge näring. Som med skivad banan.

Det är först när man går miste om något som man förstår att värdera det rätt, då först kan man ana hur tacksam man faktiskt borde vara för allt man får, och ger också för den delen. Men det är klart att det är bitterljuvt att uppnå den insikten när det är för sent. Alltså borde det ju vara perfekt att förlora saker bara under kortare perioder. Förhoppningen är då att man ska kunna kombinera de båda fenomenen, känslan av tacksamhet och det rätta perspektivet med att faktiskt ha det man är tacksam för rätt framför sig, och i bästa fall kan man till och med sätta ord på sina känslor.

Det är klart att det kan finnas relationer och magiska stunder där det fantastiska faller i bitar om man försöker sätta ord på det. Det kan bli krystat och överspänt att hela tiden fånga nuet och sätta ord på allt man känner. Generellt sett tror jag ändå att de flesta relationer mår bra av mer ärlighet, och i det lägger jag då in mer uttalad ärlighet. Fler ord om vad som händer, både utåt och inåt. Jag jobbar som sagt på kollo den här veckan, för personer med multihandikapp. Många saknar våra vanligaste sätt att kommunicera, och för många är det väldigt viktigt just det att nån annan då sätter ord på vad de tänker, känner, ser eller gör. Det kan bli repetitivt och man kan konstatera tio gånger under en och samma måltid att man har varit och badat och att det var roligt och busigt. Jag tror att det finns mycket att lära från deltagarna, som de kollektivt kallas på kollo. I vissa avseenden är det nog så att man i mötet får skala av en massa krimskrams som mest stör och stjäl tid, istället får man fokusera på det mest basala.

Jag avslutar med ett citat från fragglarna, jag vet inte om det är relevant, men det sitter längst fram i mitt huvud och vill ut, och då ska inte jag vara den som säger nej. Om du är osäker så säg JA!

Du saknar inte sånt du redan har, du slösar inte nånting när du spar. Det är så lätt att glömma bort sin ledsna gråt om man vet att man kan skratta efteråt.

måndag 6 april 2009

levain

Förra veckan bakade jag levainbröd, jag är inte helt säker på vad det betyder, vad som definierar ett levainbröd, men jag vet att det jag gjorde i alla fall faller i den kategorin. Det som var speciellt med brödet var att jag inte hade något jäsmedel av typen jäst, bakpulver eller hjorthornssalt. Jag började med en blandning av vatten, socker, honung och torkade aprikoser. Denna röra fick stå fyra dagar, så att den började jäsa en smula. Efter det tillsatte jag bara vatten, mjöl och salt. Och en hel del tid, knådning och värme. Det var ett premiärexperiment, och även om brödet blev en smula intetsägande, eftersom det bara innehöll vetemjöl och ingen smaktillsats, så var det kul att det blev så väldigt högt. Det var också om inte första så i alla fall nästan första gången som jag använde mig av jäskorgar för att styra riktningen på jäsningen. Och det var första gången som jag tyckte att det fungerade bra. Jag ansträngde mig också för att knåda och baka ut degen på ett skonsamt sätt, vika på rätt håll, och prydliga degknutar osv. Så här blev resultatet:


Man kan söka flera förklaringar till denna nya experimentlusta, tidigare har jag nämnt Peter Reinhart, nu kan jag lägga till Paindemartin, en alldeles underbar blogg om bakning och surdegar och liknande nörderi. Väldigt välskriven och underhållande, och full av tips för hemmabagaren. Paindemartin har också lett mig till Jan Hedhs bok Bröd, läsvärd om man har tid att läsa och om man är införstådd med att man snart kommer att tillbringa helgerna med att vakta degar, mäta rumstemperaturen i solskenet på fönsterblecket, olja in plastbackar, improvisera fram bakstenar och jag vet inte allt. Nördighetsvarning utfärdas, men det är den bästa sortens nörderi. Den sorten som leder till nåt kreativt, dessutom är den kreativa processens slutprodukt nånting ärbart, vilket minskar risken för att man plötsligt har ett helt rum fyllt med preussiska Läkerol-askar, vilket ju är risken med vissa andra sorters nörderi.

Till saken hör också E, vi hetsar varandra att baka mer, oftare och bättre. Hur bra som helst! Enda problemet är allt bröd som blir följden av bakandet, dessutom verkar vi ha en tendens att baka samtidigt, så plötsligt står vi där med åtta rykande varma limpor i knät och funderar på vilka som uppskattar spontana presentöverraskningar. Och visst kan man frysa bröd, men det är väl bara att skjuta på problemet samtidigt som man fyller sin frys med det. Som med rådjur; först skjuter man på dem, sen fyller man sin frys med dem.

onsdag 1 april 2009

en tisdag

Min första EFIT (Ett Foto I Timmen), ett sätt att uppmana sig själv att ta bilder på annat än det vanliga, och på så sätt kanske komma åt just det, det vanliga. Jag lyckades inte riktigt med att få det till ett i timmen, men bra nära, bortsett från att jag faktiskt inte gick och la mig fullt så tidigt som bilderna antyder.


09:03:28 - Frukost

10:28:17 - Barnboksavdelningen på biblioteket, jag läste Pettson tältar igen

11:10:56 - På väg hem från centrum, där jag shoppat snickargrejer

12:29:02 - Lunch i sällskap av Forskning & Framsteg, en artikel om att kvinnor är sjukare än män, men lever längre

13:04:46 - Jag snickrar på en överraskning

14:05:03 - Skogspromenad med Emelie, planen var att Eskil skulle varit med också, men han fick förhinder

15:10:33 - Korsordslöseri med Lotta, just här håller hon på att maila in lösningen med förhoppning om att vinna 'en fritidssak'

16:04:42 - Mitt kalejdoskop

16:30:49 - Barnvaktningen börjar, Hannes och Elias hoppar studsmatta

17:15:29 - Kvällsmat till grabbarna

18:29:39 - Hannes tillverkar en medalj till sig själv, eftersom han vann hundtävlingen

18:52:43 - Hannes och Bella, stolta segrare

20:05:11- Grabbarna har somnat och jag inväntar föräldrarnas hemkomst i TVns sällskap, killen som ser ut som Wikegård vill inte göra bort sig, där ser man, det är så olika det där...

fredag 27 mars 2009

ekologi och vegetarianer

Jag läser på DN.se en debattartikel om ekologiskt jordbruk. Författaren menar att på grund av den minskade skörd som ekologisk odling medför, enligt artikeln rör det sig om 50-75% av en konventionell skörd, så är det direkt omoraliskt och ohållbart då detta leder till svält i de fattigare delarna av världen. Vårat jordklot är begränsat, inte minst vad gäller yta, och då gäller det för oss att vara yteffektiva i vår matproduktion. Jag läser även repliken, som mer faller mig i smaken, där argumentationen istället förs för att ekologisk odling är långsiktigt hållbar, och att ett långt mer effektivt sätt att utnyttja jordareal är att gå mot en mer vegetarisk kost.

Något som jag hara haft svårt att förstå när det gäller diskussionen om kött vs. vegetariskt är den snedvridna indelningen. Det är min erfarenhet att överraskande många tycker att det ska vara antingen eller, antingen är du vegetarian, och då ska du inte äta kött, eller så är du köttätare, och då ska du banne mig äta kött varenda dag. Själv äter jag mestadels vegetariskt men det blir nog kött någon eller några gånger i månaden och det är ett system jag är nöjd med.

Jag kallar mig ibland vegetarian men när folk får reda på att jag inte vägrar kött rakt av blir de skeptiska. För mig skulle det ändå kännas ännu mycket mer konstigt att kalla mig allätare. Eftersom min kosthållning i någon mån är ett politiskt ställningstagande vill jag gärna tala om för folk att jag undviker kött, men samtidigt tycker jag för egen del att det (i det här sammanhanget) känns orimligt att begränsa mig efter regler som andra har satt upp. Det som är grunden till problemet är väl att den 'vanliga, allsidiga kosten' som jag är uppvuxen med, till väldigt stor del förlitar sig på kött. Vegetarianism definieras alltså utifrån sin motpol och inte från en tänkt medelpunkt mellan två ytterligheter. Den här medelvägen finns det, så vitt jag vet, inget bra namn för och då blandas den ibland samman med den köttiga extremen. Hur ska man göra? Vad ska man kalla sig?

ted.com

Jag måste få tipsa om TED.com! TED står för Technology, Entertainment, Design och är en stor konferens som hålls en gång om året. En massa fascinerande och fascinerade människor bjuds in för att föreläsa i 18 minuter om just det dom kan bäst och brinner för. De här föreläsningarna bandas och läggs ut på hemsidan och väldigt många håller väldigt hög klass. Ämnena de pratar om är alltså väldigt varierande, och teknologi, underhållning och design tycker jag är en underdrift. Jag har till exempel sett tal om biologi, klimatfrågor, bakning (ur ett existentiellt perspektiv) och en massa annat. För att förklara vad jag menar kan jag nämna att jag satt i nästan 20 minuter och lyssnade på en biolog som talade om mantis shrimps, en väldigt liten räka med en liten klubba i ena änden som den använder för att slå sönder snigelskal. Ett otroligt smalt forskningsområde, och det borde bli tråkigt automatiskt, men tack vare hennes engagemang blev det otroligt intressant, hon lyckades verkligen förmedla sitt budskap på ett sätt som väcker nyfikenhet.

Tanken med TED är att samla och sprida idéer, och de gör det väldigt bra. Det finns också bra möjligheter att hitta den typen av föreläsningar man är ute efter genom att sortera dem efter tema eller hur folk har bedömt dem. En liten varning kan dock vara på sin plats, det är lätt att fastna enligt samma mekanismer som är verksamma på YouTube, fast här med faktisk kvalitet.

Medan jag skrev det här inlägget har jag tittat en andra och en tredje gång på Peter Reinharts tal om bröd och bakning, och jag fascineras. Bara att få se någon prata så kunnigt och passionerat om brödbakning är en glädje för mig. Jag vill lära mig mer, också om teorin bakom brödbakning, jag vill vet mer om proteiner och stärkelse och allt det där som alla andra lärde sig på hemkunskapen men som jag avfärdade som ointressant. Min näringslära har aldrig varit mer avancerad än 'ät varierat', och även om jag fortfarande tror att det räcker väldigt långt, så har nu en längtan väckts att åtminstone försöka lägga på minnet vad kostfiber egentligen är uppbyggt av, och huruvida kolhydrater ens behövs i en minimalistisk kost. För att inte tala om bröd, jag vill baka bröd, och om jag har tur kommer jag snart att få prova att baka i stenugn! Det hoppas jag väldigt mycket på, och jag kan lova att det kommer att dokumenteras här om det blir av.

torsdag 26 mars 2009

bilbo

På ljudbok faktiskt, första ljudboken jag lyssnat på på mycket länge. Jag har läst Bilbo förut, för många år sen, och blev allt en smula besviken den här gången. Berättelsen är väldigt enkelt berättad och jag tycker egentligen inte att någon av karaktärerna fördjupas utan de är alla väldigt schablonartade och grovhuggna. Dessvärre tycker jag inte ens att berättelsen i sig räcker särskilt långt, det sker nästan ingen utveckling, ibland tänker jag att man skulle kunna ha blandat skivorna utan att det märktes. Genomgående återkommer mönstret att de stöter på ett problem, undkommer i sista stund, får problem igen, misströstar men lyckas genom tur och timing klara sig helskinnade än en gång. Inget fel i det, men jag upplever att varje sådant paket med handling inte knyter an till de andra, utan de staplas bara på varandra och det blir därför platt. Min kära mor trodde sig veta att Bilbo skrevs som en barnbok, vilket skulle kunna förklara bristen på djup. Det skulle också förklara varför jag tyckte mer om den förra gången jag läste den. Utveckling hos mig alltså, det är väl bra.

Om man ska säga något positivt också, och det ska man nog, så kan det till exempel vara att Tolkien beskriver världen, varelserna och händelserna övertygande så till vida att han berättar som ett ögonvittne skulle göra. Han hittar inte på nånting utan berättar bara som det faktiskt var.

Efteråt inser jag att det inte någonstans i boken förekommer någon varelse av kvinnligt kön, möjligen med undantag av någon Tookig faster som nämns i förbifarten. Om det är en relevant iakttagelse låter jag vara osagt.

Jag läste Ringen-trilogin vid årskiftet 06/07, förvisso var jag något yngre då också, men jag vågar ändå påstå att jag föredrar de böckerna. Där finns mer av karaktärsutveckling och interaktion och även om det ofta finns en väldigt väldig indelning mellan ont och gott finns det mer att fundera kring efteråt.

Titel: Bilbo - en hobbits äventyr
Författare: John Ronald Reuel Tolkien (1937)
ISBN: 91-7313-040-0

måndag 23 mars 2009

vitlök

Idag har jag gjort mitt första försök på en närbildsserie. Inget nyskapande motiv och inget spektakulärt resultat, men det var kul att göra och jag kom även till vissa insikter om hur man underlättar för sig själv att få ett bra slutresultat. Nästa gång, om det blir en sån, kan jag undvika några av misstagen jag gjorde den här gången.

Största missen var helt klart att jag inte hade nån klar idé om vad jag ville ha, därför flyttade jag runt på kameran, varierade brännvidd, bländare och ljussättning på ett godtyckligt sätt, vilket försvårade för mig när jag skulle försöka få bilderna att passa ihop. Men roligt ändå, och som sagt lite lärorikt. Det kan nog bli fler gånger. Då ska jag även fundera ett varv till på motivet, vitlök är ju ganska dämpad i sin färg, vilket jag inte riktigt kunde utnyttja, kanske skulle jag ha gått en annan väg och jobbat i svartvitt med starka kontraster istället. Nåväl, så här blev det i alla fall:





våp

Jag har återigen haft diskussionen med E om våpighet, självständighet och en massa andra relaterade begrepp. Det blir ofta tydligt att vi har olika syn på saken. E menar, tror jag, att man bör kunna klara sig själv och att man inte ska be om hjälp i onödan. Jag menar att det är fint att kunna ta emot hjälp och att erkänna att man (jag) är beroende av andra människor för att må bra. Det har hänt mer än en gång att E tydligt uttryckt att hon inte vill våpa sig, det kan röra sig om så enkla saker som att fylla på havregrynsburken. Jag tror att en del av förklaringen till våra olika ståndpunkter kan sökas i att vi är av olika kön. Här kommer ordet våpighet in i resonemanget, jag citerar från Norstedts svenska synonymordbok:

våp (stackars) fjolla, pjåk, (vard.) fjompa, (tok)stolla, toka, 'docka', (lant- l. bond)lolla, 'gås', 'höna', 'höns', Laura, sjåp, jfr dumbom, (prov.) flep(er)
våpig försagd, bortkommen, tafatt, fjollig, sjåpig, käringaktig, hönsaktig, (vard.) hönsig, (prov.) flepig; narraktig, jfr menlös

Det verkar ju på synonymerna och deras ändelser som att det framför allt är kvinnor som kan är våp/våpiga. Kanske är det så att E, när hon ber om hjälp tycker sig uppfylla fördomen om den svaga kvinnan som behöver hjälp av den starka mannen. Kanske det inte är vad hon vill. Om jag däremot ber henne om hjälp kanske jag inte på samma sätt riskerar att bli misstänkt för att försöka dra fördel av föråldrade könsroller. För jag skulle tro att det är där skon klämmer egentligen, inte att ta emot hjälp, men oron för att när man ber om hjälp man förstärker en bild som man vill slå sig fri ifrån. Och den bilden av 'svaghet' kanske inte ligger lika tungt på mig som varande man.

Att få erkänna sig beroende av andra människor i allmänhet, eller en annan människa i synnerhet tycker jag är både något vackert och skrämmande. Vackert för att det tyder på tillit och det ger en trygghet att inte behöva vara stark utan ha någon som stöttar, men förstås skrämmande eftersom man (jag) aldrig kan vara riktigt säker på att den andra står kvar när man faller. Jag vet inte om det här är ett resonemang som jag kan leda nån vart, men det tål ändå att tänkas på, och det har andra också gjort:
What if I stumble, what if I fall?
What if I lose my step and I make fools of us all?
Will the love continue when my walk becomes a crawl?
What if I stumble, and what if I fall? - DC Talk

That I would be good even if I did nothing [...]
That I would be grand if I was not all knowing [...]
That I would be good whether with or without you - Alanis Morissette

Och så min favorit:
"Om var och en står sig själv närmast vill jag hellre ligga ner nära, nära någon annan" -eMiL Jensen

torsdag 19 mars 2009

love will pay the bills

Popbandet Billie the Vision & the Dancers är mina nya favoritvänner (om man räknar bort den typen av vänner som jag faktiskt träffar på riktigt). Musik som spänner från sprudlande trallvänlig gladpop som försäkrar mig om att livet är underbart och att just nu är det läge att njuta av det, till låg, stilla uppgivenhet när det är toksvårt att släppa taget och stört omöjligt att ta nya tag. Ända in i kaklet, bara för att bryta nacken mot sockerbiten, sakta sjunka ner mot botten med den nyfunna insikten att målgången var i den djupa änden av bassängen. Den erbjuder störst möjligheter och spänningsmoment, men om det rasar rasar det länge och tungt. Förlåt, nu snurrade jag in mig. Billie the Vision var ämnet. På deras hemsida presenterar de kärleksekonomi som jag vill slå ett slag för. De erbjuder alla sina skivor som gratis nedladdning där, men uppmuntrar också oss lyssnare att betala in en slant om vi tycker att det känns motiverat.

Jag påstår förvisso inte att jag är normal, så kanske kan jag inte extrapolera mitt beteende till andra människor, men jag tycker ändå att det är intressant. Vadå? Jo, igår köpte jag fyra skivor, tre stycken (Salem - Astronaut, Sofia Karlsson - Söder om kärleken & A Camp - Colonia) laddade jag ner genom cdon.com och betalade då 99:-/st, men den fjärde (Billie the Vision - Where the ocean meets my hand), som jag alltså kunde få gratis valde jag att pröjsa 150:- för. För mig verkar det alltså vara sant i någon mening att jag hellre betalar mer om jag inte måste. Jag vet inte om det är idealisten i mig som vill stötta naiva musiker för att han känner moderskänslor, och att jag inte skulle göra det samma om det gällde t.ex. Coldplay som klarar sig ekonomiskt ändå, eller jag kanske tycker om känslan av att det är jag som får ta beslutet och i tacksamhet över det förtroendet sockrar jag lite extra, eller så är det bara magkänslan som får styra...

Hur det nu är med den saken, ladda ner nån skiva, lyssna på den, och om du gillar den kan du ju fundera på om du tycker att den glädje du får ut kan mätas i pengar.

tisdag 17 mars 2009

gregorius

Jag har just avslutat romanen Gregorius av Bengt Ohlsson. Hela berättelsen grundar sig på Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas och pastor Gregorius som där framställs som en hycklande, egoistisk och trångsynt person. Doktor Glas uttrycker gång på gång sitt förakt för den elake, självrättfärdige pastorn. Trots att berättelsen är densamma förvandlas min bild av Gregorius när jag nu får berättelsen ur hans perspektiv. Ju mer jag läser av boken desto mer tycker jag mig känna igen mig i Gregorius funderingar och tillkortakommanden. Han resonerar fram och tillbaka kring kärlek, skam och stolthet med fascinerande ärlighet och intelligens. Till en början önskar jag att boken är tunnare, men allt eftersom fördjupas bilden av pastorn och det känns mer och mer på riktigt. Han blir komplex och äkta och för ett mycket större djup än vad jag minns att doktor Glas visade. Kanske är jämförelsen inte relevant, för det är en bok i sig själv, även utan Doktor Glas. Allt Gregorius är med om under sommaren, och alla hans funderingar kring vad som händer honom och hur han reagerar på det är mänskligt och jag lider med honom när han dömer sig själv för sin feghet och osäkerhet, också för att jag känner igen mig själv.

-Ni får ursäkta, säger jag, men jag har fått intrycket att ni är en ganska ensam människa.
Hon ser förvånat på mig. Jag förstår hennes förvåning. Mitt tonfall är vasst och förbindligt på samma gång, och mitt röstläge är högre än vanligt. Jag låter som en kammaråklagare, som med illa dold skadeglädje lägger fram ett avgörande bevis. Och jag inser att all den irritation som genomfor mig när jag tänkte på hennes make, drabbade henne i stället.
Hon pressar fram ett leende, men det finns ett mörkt vemod i hennes ögon.
-Vad egendomligt att ni säger det.
-Jaså, hur så?
-Jag har tänkt samma sak om er.
Även jag får fram ett leende. Jag vet inte varför. Det var ju inte direkt någon lustighet som hon yttrade.
Jag går bredvid henne med händerna på ryggen, medan hennes ord ekar i huvudet.
De hade kunnat vara avvisande och rentav stridslystna. De hade kunnat betyda: håll er borta.
Men när jag ser på henne, i smyg, i ögonvrån, kan jag inte upptäcka någonting i den vägen. Hennes ansikte är varmt och lugnt. Och jag ser ingenting som har stängts. Jag ser någonting som har öppnats.
Gregorius analyserar och för en ständig inre dialog om livet, sitt yrke och allt som följer med det och kanske framförallt om kärleken och sitt olyckliga(?) äktenskap.
Det är en obehaglig tanke. Det drar kallt från den. Något rått som stiger upp mellan golvspringorna. Någon tanke om hur ofta jag har gått omkring och förmodat saker om henne, precis som hon har förmodat saker om mig, och så har vi inrättat oss därefter.
Hur ofta har vi inte fel i våra förmodanden? Och hur ofta har vi förblivit ovetande om hur fel vi har haft?
En mycket läsvärd och tänkvärd bok, säkert är det bra att läsa Doktor Glas först, så att man kommer från en liknande riktning som författaren, men det är knappast nödvändigt. Det tillför också dimensionen att man får se hur olika ett händelseförlopp kan upplevas av två personer. Här är förresten en kul och för somliga obegriplig recension av boken.

Titel: Gregorius
Författare: Bengt Ohlsson (2004)
ISBN: 91-0-010444-2

onsdag 4 mars 2009

fiskeboda i februari

En promenad i vintersolen med kameran i beredskap. Platsen är alltså Fiskeboda, vid Hjälmaren, där jag jobbat på sportlovskollo i veckan.
vinter
vinter
träd, vinter
träd
patina, vinter
patina
vinter
vinter
träd, vinter
fiskeboda

  © Blogger template 'Totally Lost' by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP