jonathan strange & mr norrell

Jag och E gick till biblioteket förra helgen, först ville jag inte gå in för att jag inte kände mig värdig. Känslan var böckerna bara skulle fnysa åt mig för att jag inte läste dem. Men E är klokare än många och känner mig bättre än de flesta. Vi gick in och högläste högt för varandra ur Michael Endes Sju timmar till midnatt. Efter denna acklimatisering trivdes jag i lokalen igen och gick runt på måfå bland hyllorna för att hitta något att läsa på pendeltåget som jag snart kommer att tillbringa mer tid på. Jag gick inte många meter innan jag fick syn på en sympatiskt rödfärgad bok med minimalistiskt omslag, tjock som skrutt var den ioförsig men det har ju både för och nackdelar. Jag kände igen titeln, Jonathan Strange & Mr Norrell, som något jag läst om i ett bokklubbsutskick hemma hos mina föräldrar. En vecka senare har jag tyvärr läst ut den, innan min pendlande period ens hunnit börja.

Berättelsen utspelar sig mestadels i England under artonhundratalet och kretsar kring den engelska magins återinförande. Tidig medeltid var magin stark i England men har sedan dess försvagats avsevärt. Historiska skeenden, som jag tror är korrekta, vävs ihop med fantasy på ett skickligt sätt utan att gå till överdrift. Överhuvudtaget är jag imponerad av författarens teknik, ofta när jag läser böcker är det någon del i berättandet som inte riktigt faller mig i smaken, men icke så denna gång. Jag uppskattar kapitelindelningen, miljöbeskrivningarna, karaktärerna, humorn och inte minst språket. Det är ett gammalmodigt språk som skänker en känsla av autenticitet till berättelsen, knappast svårläst men ändå med ord som inte ingår i mitt aktiva ordförråd. Ordföljden, ordvalet och interaktionen mellan karaktärerna gör sitt till för att skapa en atmosfär av brittisk överklass, för det är i de kretsarna som större delen av romanen utspelar sig. Det är bara helt i början som jag har svårt att se hur jag ska passa in brittiska hertigar och trollkarlar i samma bild. Snart kan de emellertid samsas i mitt huvud, om än somliga baroner anser att magi inte är en lämplig sysselsättning för en gentleman. Men också det, att magin inte är helt vedertagen är en viktig komponent i att jag kan tro på berättelsen.

Det finns passager som beskriver magi på ett sätt som jag kan förstå, som jag kan applicera på den värld jag lever i. Jag vet inte om jämförelsen är relevant, men jag tänker ändå på böckerna om Harry Potter, och visst finns det likheter, men där HP är en barnbok med förenklade karaktärer och kuriösa varelser och där mycket finns för att locka till skratt är JS&MN mer vuxen och magin oroar mer än roar, så pass nära verkligheten tycker jag att den kommer.

En herre och en dam som kom gående sågs plötsligt förvandlas till ett virrvarr av grenar som stack ut åt alla håll eftersom de hade blivit en fläderbuske, och en hund ombildades till ett vildvuxet snår av vissna ormbunkar. Gaslyktorna som lyste ner på gatan försvann upp i himlen och blev stjärnor som glimmade mellan de kala trädgrenarna och själva Piccadilly förvandlades till en knappt urskönjbar stig som ledde genom en mörk skog om vintern.
Men precis som i en dröm där de mest märkvärdiga händelser utspelar sig med en helt egen logik som med ens blir trovärdig, tyckte Stephen inte att detta var något att förvåna sig över. Istället tycktes det honom att han alltid hade varit medveten om att Piccadilly låg alldeles i närheten av en förtrollad skog.
Han började gå längs stigen.

Det är en maffig bok och mot slutet var jag en smula nervös, det är inte alla romaner som lyckas få till slutet på ett tillfredsställande sätt, men också här lyckas berättelsen. Är det ett lyckligt slut? Jag vet inte riktigt men det är ett slut som känns rimligt. Ett lyckligt slut så som jag hade utformat det hade nog känts klichéartat och inte riktigt stämt in i handlingen. Självklart är det på många sätt en saga, men det är i minst lika hög grad ett drama och trots att magi är en viktig komponent i handlingen finns inget utrymme för mirakel eller en fumlig deus ex machina. Även om det aldrig blir riktigt klart vad som är möjligt att göra medelst magi och vad som ligger utanför dess kapacitet lyckas berättelsen förmedla det såsom varande en verklighet, vissa saker kan göras med magi, med lätthet eller svårighet, vissa bör inte göras och ytterligare vissa saker låter sig alls inte göras.

”Ni hyser höga tankar om Belasis”, anmärkte Norrell. ”Och förut var jag helt av samma åsikt. Jag minns att jag studerade hans arbeten åtta timmar varje dag i flera månader; ett intensivt studium som jag aldrig ägnat någon annan författare sedan dess, det ska erkännas. Men till syvende och sist är han en besvikelse. Han är mystisk där han borde vara tydlig – och tydlig där han borde vara återhållsam. Det finns saker som aldrig borde skrivas ner i böcker där kreti och pleti kan läsa sig till dem. Själv hyser jag inte längre någon som helst aktning för Belasis.”
[…]
Det var tydligen inte bara levande magiker som ådrog sig mr Norrells förakt. Även de döda hade han skärskådat, och inte heller de hade visat sig hålla måttet.
Under tiden hade mr Honeyfoot gått raskt från den ena hyllan till den andra, med händerna i luften som en metodistpastor som prisar Herren, utan att kunna förmå sig till att stanna upp innan han fick syn på en ny titel någon annanstans i rummet. ”Åh, mr Norrell!” utbrast han. ”En sådan mängd böcker! Men här måste det finnas svar på alla våra frågor, väl!”

Bokomslaget låter mig veta att filmrättigheterna är köpta och det är med blandade känslor jag inväntar filmen. Jag tror definitivt att den kommer att bli sevärd, att den kommer innehålla en hel del spektakulära trollformler som kommer att se väldigt visuellt tilltalande ut, utan att för den skull bli insmickrande. Men det är också mycket från boken som inte kommer att kunna bevaras, dels utspelar sig berättelsen på väldigt många platser som jag tror kan bli svårt att överföra till en långfilm, men framförallt kommer det bli mycket svårt att fånga atmosfären i beskrivningarna av miljöer och karaktärer. Det finns en torr humor som sticker fram här och var som inte egentligen berör handlingen, och jag är rädd att denna humor kommer att försvinna alternativt förvanskas, kanske på ett liknande sätt som Gimli (dvärgen) har reducerats till en festlig, tjock, ovårdad tomte i filmatiseringen av Sagan om ringen.

Slutsats av något slag; Väldigt bra bok, inte kanske för att jag utvecklades så fantastiskt mycket som människa, men jag njöt verkligen av läsningen och det är inte heller fy skam.

Titel: Jonathan Strange & Mr Norrell
Författare: Susanna Clarke (2007)
ISBN: 91-7263-728-5