fredag 27 mars 2009

ekologi och vegetarianer

Jag läser på DN.se en debattartikel om ekologiskt jordbruk. Författaren menar att på grund av den minskade skörd som ekologisk odling medför, enligt artikeln rör det sig om 50-75% av en konventionell skörd, så är det direkt omoraliskt och ohållbart då detta leder till svält i de fattigare delarna av världen. Vårat jordklot är begränsat, inte minst vad gäller yta, och då gäller det för oss att vara yteffektiva i vår matproduktion. Jag läser även repliken, som mer faller mig i smaken, där argumentationen istället förs för att ekologisk odling är långsiktigt hållbar, och att ett långt mer effektivt sätt att utnyttja jordareal är att gå mot en mer vegetarisk kost.

Något som jag hara haft svårt att förstå när det gäller diskussionen om kött vs. vegetariskt är den snedvridna indelningen. Det är min erfarenhet att överraskande många tycker att det ska vara antingen eller, antingen är du vegetarian, och då ska du inte äta kött, eller så är du köttätare, och då ska du banne mig äta kött varenda dag. Själv äter jag mestadels vegetariskt men det blir nog kött någon eller några gånger i månaden och det är ett system jag är nöjd med.

Jag kallar mig ibland vegetarian men när folk får reda på att jag inte vägrar kött rakt av blir de skeptiska. För mig skulle det ändå kännas ännu mycket mer konstigt att kalla mig allätare. Eftersom min kosthållning i någon mån är ett politiskt ställningstagande vill jag gärna tala om för folk att jag undviker kött, men samtidigt tycker jag för egen del att det (i det här sammanhanget) känns orimligt att begränsa mig efter regler som andra har satt upp. Det som är grunden till problemet är väl att den 'vanliga, allsidiga kosten' som jag är uppvuxen med, till väldigt stor del förlitar sig på kött. Vegetarianism definieras alltså utifrån sin motpol och inte från en tänkt medelpunkt mellan två ytterligheter. Den här medelvägen finns det, så vitt jag vet, inget bra namn för och då blandas den ibland samman med den köttiga extremen. Hur ska man göra? Vad ska man kalla sig?

ted.com

Jag måste få tipsa om TED.com! TED står för Technology, Entertainment, Design och är en stor konferens som hålls en gång om året. En massa fascinerande och fascinerade människor bjuds in för att föreläsa i 18 minuter om just det dom kan bäst och brinner för. De här föreläsningarna bandas och läggs ut på hemsidan och väldigt många håller väldigt hög klass. Ämnena de pratar om är alltså väldigt varierande, och teknologi, underhållning och design tycker jag är en underdrift. Jag har till exempel sett tal om biologi, klimatfrågor, bakning (ur ett existentiellt perspektiv) och en massa annat. För att förklara vad jag menar kan jag nämna att jag satt i nästan 20 minuter och lyssnade på en biolog som talade om mantis shrimps, en väldigt liten räka med en liten klubba i ena änden som den använder för att slå sönder snigelskal. Ett otroligt smalt forskningsområde, och det borde bli tråkigt automatiskt, men tack vare hennes engagemang blev det otroligt intressant, hon lyckades verkligen förmedla sitt budskap på ett sätt som väcker nyfikenhet.

Tanken med TED är att samla och sprida idéer, och de gör det väldigt bra. Det finns också bra möjligheter att hitta den typen av föreläsningar man är ute efter genom att sortera dem efter tema eller hur folk har bedömt dem. En liten varning kan dock vara på sin plats, det är lätt att fastna enligt samma mekanismer som är verksamma på YouTube, fast här med faktisk kvalitet.

Medan jag skrev det här inlägget har jag tittat en andra och en tredje gång på Peter Reinharts tal om bröd och bakning, och jag fascineras. Bara att få se någon prata så kunnigt och passionerat om brödbakning är en glädje för mig. Jag vill lära mig mer, också om teorin bakom brödbakning, jag vill vet mer om proteiner och stärkelse och allt det där som alla andra lärde sig på hemkunskapen men som jag avfärdade som ointressant. Min näringslära har aldrig varit mer avancerad än 'ät varierat', och även om jag fortfarande tror att det räcker väldigt långt, så har nu en längtan väckts att åtminstone försöka lägga på minnet vad kostfiber egentligen är uppbyggt av, och huruvida kolhydrater ens behövs i en minimalistisk kost. För att inte tala om bröd, jag vill baka bröd, och om jag har tur kommer jag snart att få prova att baka i stenugn! Det hoppas jag väldigt mycket på, och jag kan lova att det kommer att dokumenteras här om det blir av.

torsdag 26 mars 2009

bilbo

På ljudbok faktiskt, första ljudboken jag lyssnat på på mycket länge. Jag har läst Bilbo förut, för många år sen, och blev allt en smula besviken den här gången. Berättelsen är väldigt enkelt berättad och jag tycker egentligen inte att någon av karaktärerna fördjupas utan de är alla väldigt schablonartade och grovhuggna. Dessvärre tycker jag inte ens att berättelsen i sig räcker särskilt långt, det sker nästan ingen utveckling, ibland tänker jag att man skulle kunna ha blandat skivorna utan att det märktes. Genomgående återkommer mönstret att de stöter på ett problem, undkommer i sista stund, får problem igen, misströstar men lyckas genom tur och timing klara sig helskinnade än en gång. Inget fel i det, men jag upplever att varje sådant paket med handling inte knyter an till de andra, utan de staplas bara på varandra och det blir därför platt. Min kära mor trodde sig veta att Bilbo skrevs som en barnbok, vilket skulle kunna förklara bristen på djup. Det skulle också förklara varför jag tyckte mer om den förra gången jag läste den. Utveckling hos mig alltså, det är väl bra.

Om man ska säga något positivt också, och det ska man nog, så kan det till exempel vara att Tolkien beskriver världen, varelserna och händelserna övertygande så till vida att han berättar som ett ögonvittne skulle göra. Han hittar inte på nånting utan berättar bara som det faktiskt var.

Efteråt inser jag att det inte någonstans i boken förekommer någon varelse av kvinnligt kön, möjligen med undantag av någon Tookig faster som nämns i förbifarten. Om det är en relevant iakttagelse låter jag vara osagt.

Jag läste Ringen-trilogin vid årskiftet 06/07, förvisso var jag något yngre då också, men jag vågar ändå påstå att jag föredrar de böckerna. Där finns mer av karaktärsutveckling och interaktion och även om det ofta finns en väldigt väldig indelning mellan ont och gott finns det mer att fundera kring efteråt.

Titel: Bilbo - en hobbits äventyr
Författare: John Ronald Reuel Tolkien (1937)
ISBN: 91-7313-040-0

måndag 23 mars 2009

vitlök

Idag har jag gjort mitt första försök på en närbildsserie. Inget nyskapande motiv och inget spektakulärt resultat, men det var kul att göra och jag kom även till vissa insikter om hur man underlättar för sig själv att få ett bra slutresultat. Nästa gång, om det blir en sån, kan jag undvika några av misstagen jag gjorde den här gången.

Största missen var helt klart att jag inte hade nån klar idé om vad jag ville ha, därför flyttade jag runt på kameran, varierade brännvidd, bländare och ljussättning på ett godtyckligt sätt, vilket försvårade för mig när jag skulle försöka få bilderna att passa ihop. Men roligt ändå, och som sagt lite lärorikt. Det kan nog bli fler gånger. Då ska jag även fundera ett varv till på motivet, vitlök är ju ganska dämpad i sin färg, vilket jag inte riktigt kunde utnyttja, kanske skulle jag ha gått en annan väg och jobbat i svartvitt med starka kontraster istället. Nåväl, så här blev det i alla fall:





våp

Jag har återigen haft diskussionen med E om våpighet, självständighet och en massa andra relaterade begrepp. Det blir ofta tydligt att vi har olika syn på saken. E menar, tror jag, att man bör kunna klara sig själv och att man inte ska be om hjälp i onödan. Jag menar att det är fint att kunna ta emot hjälp och att erkänna att man (jag) är beroende av andra människor för att må bra. Det har hänt mer än en gång att E tydligt uttryckt att hon inte vill våpa sig, det kan röra sig om så enkla saker som att fylla på havregrynsburken. Jag tror att en del av förklaringen till våra olika ståndpunkter kan sökas i att vi är av olika kön. Här kommer ordet våpighet in i resonemanget, jag citerar från Norstedts svenska synonymordbok:

våp (stackars) fjolla, pjåk, (vard.) fjompa, (tok)stolla, toka, 'docka', (lant- l. bond)lolla, 'gås', 'höna', 'höns', Laura, sjåp, jfr dumbom, (prov.) flep(er)
våpig försagd, bortkommen, tafatt, fjollig, sjåpig, käringaktig, hönsaktig, (vard.) hönsig, (prov.) flepig; narraktig, jfr menlös

Det verkar ju på synonymerna och deras ändelser som att det framför allt är kvinnor som kan är våp/våpiga. Kanske är det så att E, när hon ber om hjälp tycker sig uppfylla fördomen om den svaga kvinnan som behöver hjälp av den starka mannen. Kanske det inte är vad hon vill. Om jag däremot ber henne om hjälp kanske jag inte på samma sätt riskerar att bli misstänkt för att försöka dra fördel av föråldrade könsroller. För jag skulle tro att det är där skon klämmer egentligen, inte att ta emot hjälp, men oron för att när man ber om hjälp man förstärker en bild som man vill slå sig fri ifrån. Och den bilden av 'svaghet' kanske inte ligger lika tungt på mig som varande man.

Att få erkänna sig beroende av andra människor i allmänhet, eller en annan människa i synnerhet tycker jag är både något vackert och skrämmande. Vackert för att det tyder på tillit och det ger en trygghet att inte behöva vara stark utan ha någon som stöttar, men förstås skrämmande eftersom man (jag) aldrig kan vara riktigt säker på att den andra står kvar när man faller. Jag vet inte om det här är ett resonemang som jag kan leda nån vart, men det tål ändå att tänkas på, och det har andra också gjort:
What if I stumble, what if I fall?
What if I lose my step and I make fools of us all?
Will the love continue when my walk becomes a crawl?
What if I stumble, and what if I fall? - DC Talk

That I would be good even if I did nothing [...]
That I would be grand if I was not all knowing [...]
That I would be good whether with or without you - Alanis Morissette

Och så min favorit:
"Om var och en står sig själv närmast vill jag hellre ligga ner nära, nära någon annan" -eMiL Jensen

torsdag 19 mars 2009

love will pay the bills

Popbandet Billie the Vision & the Dancers är mina nya favoritvänner (om man räknar bort den typen av vänner som jag faktiskt träffar på riktigt). Musik som spänner från sprudlande trallvänlig gladpop som försäkrar mig om att livet är underbart och att just nu är det läge att njuta av det, till låg, stilla uppgivenhet när det är toksvårt att släppa taget och stört omöjligt att ta nya tag. Ända in i kaklet, bara för att bryta nacken mot sockerbiten, sakta sjunka ner mot botten med den nyfunna insikten att målgången var i den djupa änden av bassängen. Den erbjuder störst möjligheter och spänningsmoment, men om det rasar rasar det länge och tungt. Förlåt, nu snurrade jag in mig. Billie the Vision var ämnet. På deras hemsida presenterar de kärleksekonomi som jag vill slå ett slag för. De erbjuder alla sina skivor som gratis nedladdning där, men uppmuntrar också oss lyssnare att betala in en slant om vi tycker att det känns motiverat.

Jag påstår förvisso inte att jag är normal, så kanske kan jag inte extrapolera mitt beteende till andra människor, men jag tycker ändå att det är intressant. Vadå? Jo, igår köpte jag fyra skivor, tre stycken (Salem - Astronaut, Sofia Karlsson - Söder om kärleken & A Camp - Colonia) laddade jag ner genom cdon.com och betalade då 99:-/st, men den fjärde (Billie the Vision - Where the ocean meets my hand), som jag alltså kunde få gratis valde jag att pröjsa 150:- för. För mig verkar det alltså vara sant i någon mening att jag hellre betalar mer om jag inte måste. Jag vet inte om det är idealisten i mig som vill stötta naiva musiker för att han känner moderskänslor, och att jag inte skulle göra det samma om det gällde t.ex. Coldplay som klarar sig ekonomiskt ändå, eller jag kanske tycker om känslan av att det är jag som får ta beslutet och i tacksamhet över det förtroendet sockrar jag lite extra, eller så är det bara magkänslan som får styra...

Hur det nu är med den saken, ladda ner nån skiva, lyssna på den, och om du gillar den kan du ju fundera på om du tycker att den glädje du får ut kan mätas i pengar.

tisdag 17 mars 2009

gregorius

Jag har just avslutat romanen Gregorius av Bengt Ohlsson. Hela berättelsen grundar sig på Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas och pastor Gregorius som där framställs som en hycklande, egoistisk och trångsynt person. Doktor Glas uttrycker gång på gång sitt förakt för den elake, självrättfärdige pastorn. Trots att berättelsen är densamma förvandlas min bild av Gregorius när jag nu får berättelsen ur hans perspektiv. Ju mer jag läser av boken desto mer tycker jag mig känna igen mig i Gregorius funderingar och tillkortakommanden. Han resonerar fram och tillbaka kring kärlek, skam och stolthet med fascinerande ärlighet och intelligens. Till en början önskar jag att boken är tunnare, men allt eftersom fördjupas bilden av pastorn och det känns mer och mer på riktigt. Han blir komplex och äkta och för ett mycket större djup än vad jag minns att doktor Glas visade. Kanske är jämförelsen inte relevant, för det är en bok i sig själv, även utan Doktor Glas. Allt Gregorius är med om under sommaren, och alla hans funderingar kring vad som händer honom och hur han reagerar på det är mänskligt och jag lider med honom när han dömer sig själv för sin feghet och osäkerhet, också för att jag känner igen mig själv.

-Ni får ursäkta, säger jag, men jag har fått intrycket att ni är en ganska ensam människa.
Hon ser förvånat på mig. Jag förstår hennes förvåning. Mitt tonfall är vasst och förbindligt på samma gång, och mitt röstläge är högre än vanligt. Jag låter som en kammaråklagare, som med illa dold skadeglädje lägger fram ett avgörande bevis. Och jag inser att all den irritation som genomfor mig när jag tänkte på hennes make, drabbade henne i stället.
Hon pressar fram ett leende, men det finns ett mörkt vemod i hennes ögon.
-Vad egendomligt att ni säger det.
-Jaså, hur så?
-Jag har tänkt samma sak om er.
Även jag får fram ett leende. Jag vet inte varför. Det var ju inte direkt någon lustighet som hon yttrade.
Jag går bredvid henne med händerna på ryggen, medan hennes ord ekar i huvudet.
De hade kunnat vara avvisande och rentav stridslystna. De hade kunnat betyda: håll er borta.
Men när jag ser på henne, i smyg, i ögonvrån, kan jag inte upptäcka någonting i den vägen. Hennes ansikte är varmt och lugnt. Och jag ser ingenting som har stängts. Jag ser någonting som har öppnats.
Gregorius analyserar och för en ständig inre dialog om livet, sitt yrke och allt som följer med det och kanske framförallt om kärleken och sitt olyckliga(?) äktenskap.
Det är en obehaglig tanke. Det drar kallt från den. Något rått som stiger upp mellan golvspringorna. Någon tanke om hur ofta jag har gått omkring och förmodat saker om henne, precis som hon har förmodat saker om mig, och så har vi inrättat oss därefter.
Hur ofta har vi inte fel i våra förmodanden? Och hur ofta har vi förblivit ovetande om hur fel vi har haft?
En mycket läsvärd och tänkvärd bok, säkert är det bra att läsa Doktor Glas först, så att man kommer från en liknande riktning som författaren, men det är knappast nödvändigt. Det tillför också dimensionen att man får se hur olika ett händelseförlopp kan upplevas av två personer. Här är förresten en kul och för somliga obegriplig recension av boken.

Titel: Gregorius
Författare: Bengt Ohlsson (2004)
ISBN: 91-0-010444-2

onsdag 4 mars 2009

fiskeboda i februari

En promenad i vintersolen med kameran i beredskap. Platsen är alltså Fiskeboda, vid Hjälmaren, där jag jobbat på sportlovskollo i veckan.
vinter
vinter
träd, vinter
träd
patina, vinter
patina
vinter
vinter
träd, vinter
fiskeboda

  © Blogger template 'Totally Lost' by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP