93 år

Idag skulle min pappas faster Greta ha fyllt 93 år. Hon gick bort 2006, mindre än två veckor efter sin 90-års dag. Mamma och pappa och jag var ute vid graven, satte dit några blommor och gick runt lite på kyrkogården. Jag är väldigt dålig på att komma ihåg namn och samband på min släkt och inte blir det bättre när det handlar om folk som jag aldrig har träffat. Det är inte av ointresse, jag tycker att det är roligt att höra om mina farföräldrars släkt och levnadsförhållanden, men det fastnar inte. Hur som helst fanns det många gravstenar med anknytning till min släkt. Min farfars föräldrar och syskon, min farmors föräldrar och sen en del icke besläktade personer som min pappa berättade om, grannar och liknande.

Men idag skulle Greta alltså ha fyllt 93 år. När jag ska berätta om Greta för de som inte känner henne brukar jag kalla henne min låtsasfarmor. Hon gifte sig aldrig och hade inga egna barn men blev kanske just därför som en farmor för mig (Min riktiga farmor gick bort innan jag föddes). Hon levde hela livet i sitt föräldrahem några mil utanför Linköping. Värmde huset med vedeldning, hade inte men saknade inte heller dusch, bakade kakor och skorpor i mängder och var en riktig tant. Hade under sitt långa liv samlat på sig en mängd goda vanor och saker som blev en trygghet när man hälsade på, man kunde räkna med skorpor som doppades i sockersimmig hallonsaft, sverigeflaggan på kylskåpet, korsordstidningarna som alltid låg framme på köksbänken, regntunnan vid husknuten och alla spännande verktyg i boden, allt bidrog till en både bekant och nyfiken känsla. Inte hemma men välkänt, inte främmande men spännande.

Upp till 89 års ålder bodde hon alltså hemma och klarade sig själv, om än med bistånd av grannar när det gällde vedhuggning de sista åren. På sitt nittionde år blev hon emellertid sjuk och blev först inlagd på sjukhus, sedan vidare till korttidsboende, som hon inte kom tillbaka ifrån. Med undantag för sin nittioårsdag. Stort kalas med släkt och vänner och den dagen var hon piggare än på länge. Efteråt sa hon dock "Det här var roligt, men det vill jag inte behöva göra om" och hon fick som hon ville, bara tio dagar senare avled hon. Självklart var det sorgligt när hon gick bort, men det var ändå skönt hur det gick till, hon fick vara frisk länge och hon fick möta döden värdigt och utan rädsla. Och vi släktingar fick samlas en sista gång för att fira hennes liv.

Det känns inte som att det är tre år sen. Tiden går så fort. Jag ska absolut inte påstå att jag tänker på Greta särskilt ofta, men det är väldigt uppenbart att hon saknas, fattas oss, när det är någon form av bemärkelsedag till exempel. Jag önskar att jag lärt känna henne bättre, men är väldigt tacksam för att jag fick lära känna henne så pass mycket ändå.

*stämningsskifte*

Efter besökte vid graven åkte vi upp till Patrik och Kerstin som är det unga par som köpte Gretas hus, dvs min farfars föräldrahem. Det var första gången jag var där sen de flyttade in och det var en väldigt rolig men omtumlande upplevelse. Å ena sidan var det sig väldigt likt och många minnen ploppade upp när jag fick syn på olika detaljer som jag av någon anledning förknippar med händelser. Å andra sidan var det en egendomlig känsla att se allt som var annorlunda, det var så påtagligt att det var samma hus, men inte samma hem, nya behov, nya ögon och nya lösningar. Extra roligt ändå att Patrik och Kerstin har valt att gå extremt varsamt fram, de jobbar med traditionella metoder och gör väldigt mycket (allt?) själva.

Oerhörd respekt för traditioner kombinerat med kunskap och nyfikenhet kring olika hantverk har tillåtit förändringarna att smälta in fantastiskt bra i det gamla huset. Min blygsel/hyfs förbjöd mig att fotografera i deras hem så tyvärr kan jag inte exemplifiera med bilder vad jag menar. Slutsatsen är i alla fall att det var inspirerande att se hur de tagit till vara på det gamla och ändå verkligen gjort det till sitt.