lördag 27 februari 2010

tillsammans är man mindre ensam

Jag fick en julklapp av J, hon har tidigare försökt låna ut boken till mig, men efter att det föll i glömska tyckte hon tydligen att kraftigare åtgärder fordrades. Vi hade sett filmen tillsammans, uppskattat den och J talade varmt om boken. Nu har även jag läst den och kan i stort sett instämma. Det är en mycket varm bok, som lämnar en mycket behaglig känsla i magen när man läser den. Naivt och romantiskt i långa stycken. Inte romantiskt som i kärlekstyngt, men romantiskt som i idylliskt, förenklat, i ett sagoaktigt skimmer. Man behöver aldrig vara orolig för hur det ska gå, för man vet hela tiden att det kommer att sluta så lyckligt det bara kan. Från Wikipedia:

[...] Till skillnad från upplysningen, som betonade förnuftet, hävdade romantikerna att det var känslan som var kärnan i tillvaron. [...] en ny syn på konstnären som ett skapande geni. Formerna, som varit strikt bundna och allmängiltiga, löstes upp och en större individualitet tilläts. Intellektets betydelse avtog till förmån för den inre, subjektiva upplevelsen, fantasin och känslan.
...
Jag får erkänna att jag är mycket nöjd med den beskrivningen, det är känslosamt, tillåtande och kreativt boken igenom. När jag tillåter mig att även själv vara romantisk är det en njutning att få ta del av dessa spretiga individers liv, hur de gnager mot varandra och hittar former för sitt umgänge som man sällan ser i verkligheten. Vi har den konserverade adelsmannen, med sina förlegade vanor och förhållningssätt, den drivne kocken som arbetar sönder sig i jakten uppåt i kökshierarkierna, den söndertrasade konstnären, bränd och utnyttjad som inte litar på någon, minst av alla sig själv, och till sist den gamla tanten som räds ålderdomen och vården som syftar till att minimera arbetsbördan för personalen.

Dessa fyra individer längtar alla efter ett sammanhang att passa in i, men kanske är det bara en av dem som orkar kämpa för det.
Han sicksackade mellan de vita linjerna och hade dragit upp visiret för att känna solens tjusning. Han skulle inte flytta. Inte nu direkt. Han skulle kunna stanna kvar där, i den för stora våningen dit livet återvände en morgon med en flicka från rymden iklädd nattlinne. Hon sa inte så mycket och ändå var det åter kiv och rörelse sen hon kom dit. Philibert kom äntligen ut ur sitt rum och de drack choklad tillsammans på morgnarna. Han hade slutat smälla igen dörrarna för att inte väcka henne och somnade lättare när han hörde henne röra sig i rummet bredvid.
Kollektivets välsignelse, att få vara trygg och njuta i sitt hem när man vet att där finns andra, man behöver inte umgås mycket med dem men när man hör ett ljud genom väggen och vet att just det ljudet betyder att nu sträcker hon sig efter en pärm i bokhyllan, då känns det hemma. Ett enkelt sätt att förklara det är att beskriva det som en självvald familj, det är inte riktigt sant men det är hyggligt nära sanningen. Ett krångligt sätt att förklara det på: Att komma hem på kvällen, spana upp mot lägenhetsfönstren och se att det lyser i köket, ytterdörren är olåst och man får svar när man på ett ben ropar Hallå från hallen. Spisen är nedsolkad med tomatsås igen och förpackningar till matvaror man inte visste fanns ligger kvar på diskbänken. Någon går förbi med en tandborste i munnen, på väg ut eller till sängen. Man får vara smakråd om glittriga klänningar och rosa skor. Längs en vägg i vardagsrummet står trettio kartongen med skateboardprylar uppställda och väntar på att levereras. En dörr står alltid stängd, en annan alltid öppen. En kännedom om varandra i de små vardagliga tingen, mönster som matchar.
Med vilken annan brud som helst skulle han ha lagt på och så skulle det inte vara mer med det. Men nu däremot sa han det var min chef för att få henne att skratta, och hon var så smart att hon spelade förvånad för att skämta tillbaka. Att prata med henne, det var som att spela pingpong: hon höll rytmen och smashade till längst ut i hörnen när man minst anade det, och plötsligt kändes det som att man inte var så idiotdum.
Det är otroligt och vackert och att det är skönt att tillåta sig det ibland. Ett sätt att må bra som inte tar sig an problemen utan låtsas som att de inte finns. Så får man göra.

Titel: Tillsammans är man mindre ensam
Författare: Anna Gavalda (2005)
ISBN: 91-0-011648-4

0 kommentarer:

  © Blogger template 'Totally Lost' by Ourblogtemplates.com 2008

Back to TOP