inte precis isolering

Jag är ute i fiskeboda och jobbar på påskkollo den här veckan. Har inte med mig någon mobilladdare men räknade med att jag skulle kunna låna av någon här så att det skulle ordna sig ändå. Än så länge har jag inte haft någon lycka på laddarlånsfronten, och vid det här laget har alltså min mobil gett upp andan, eller i vart fall slumrat till, och kan bara väckas av prinsens kyss, som jag alltså inte är mäktig att utdela. Jag hade nog inte trott att jag skulle se det som ett problem att vara utan mobil en knapp vecka, men så är det. Jag ska inte sticka under stol med att det är särskilt en person som jag saknar, någon som annars skulle få många ringningar (kolla bokstäverna) och meddelanden. En del saker kan man helt enkelt vänta med, men jag är rädd att det också är mycket som går ohjälpligt förlorat i tidens ström. De små sakerna som man tänker idag men har glömt imorgon, de får man ingen andra chans på. De får man fånga i flykten och skyndsamt dela med sig av för att de ska ge näring. Som med skivad banan.

Det är först när man går miste om något som man förstår att värdera det rätt, då först kan man ana hur tacksam man faktiskt borde vara för allt man får, och ger också för den delen. Men det är klart att det är bitterljuvt att uppnå den insikten när det är för sent. Alltså borde det ju vara perfekt att förlora saker bara under kortare perioder. Förhoppningen är då att man ska kunna kombinera de båda fenomenen, känslan av tacksamhet och det rätta perspektivet med att faktiskt ha det man är tacksam för rätt framför sig, och i bästa fall kan man till och med sätta ord på sina känslor.

Det är klart att det kan finnas relationer och magiska stunder där det fantastiska faller i bitar om man försöker sätta ord på det. Det kan bli krystat och överspänt att hela tiden fånga nuet och sätta ord på allt man känner. Generellt sett tror jag ändå att de flesta relationer mår bra av mer ärlighet, och i det lägger jag då in mer uttalad ärlighet. Fler ord om vad som händer, både utåt och inåt. Jag jobbar som sagt på kollo den här veckan, för personer med multihandikapp. Många saknar våra vanligaste sätt att kommunicera, och för många är det väldigt viktigt just det att nån annan då sätter ord på vad de tänker, känner, ser eller gör. Det kan bli repetitivt och man kan konstatera tio gånger under en och samma måltid att man har varit och badat och att det var roligt och busigt. Jag tror att det finns mycket att lära från deltagarna, som de kollektivt kallas på kollo. I vissa avseenden är det nog så att man i mötet får skala av en massa krimskrams som mest stör och stjäl tid, istället får man fokusera på det mest basala.

Jag avslutar med ett citat från fragglarna, jag vet inte om det är relevant, men det sitter längst fram i mitt huvud och vill ut, och då ska inte jag vara den som säger nej. Om du är osäker så säg JA!

Du saknar inte sånt du redan har, du slösar inte nånting när du spar. Det är så lätt att glömma bort sin ledsna gråt om man vet att man kan skratta efteråt.