våp

Jag har återigen haft diskussionen med E om våpighet, självständighet och en massa andra relaterade begrepp. Det blir ofta tydligt att vi har olika syn på saken. E menar, tror jag, att man bör kunna klara sig själv och att man inte ska be om hjälp i onödan. Jag menar att det är fint att kunna ta emot hjälp och att erkänna att man (jag) är beroende av andra människor för att må bra. Det har hänt mer än en gång att E tydligt uttryckt att hon inte vill våpa sig, det kan röra sig om så enkla saker som att fylla på havregrynsburken. Jag tror att en del av förklaringen till våra olika ståndpunkter kan sökas i att vi är av olika kön. Här kommer ordet våpighet in i resonemanget, jag citerar från Norstedts svenska synonymordbok:

våp (stackars) fjolla, pjåk, (vard.) fjompa, (tok)stolla, toka, 'docka', (lant- l. bond)lolla, 'gås', 'höna', 'höns', Laura, sjåp, jfr dumbom, (prov.) flep(er)
våpig försagd, bortkommen, tafatt, fjollig, sjåpig, käringaktig, hönsaktig, (vard.) hönsig, (prov.) flepig; narraktig, jfr menlös

Det verkar ju på synonymerna och deras ändelser som att det framför allt är kvinnor som kan är våp/våpiga. Kanske är det så att E, när hon ber om hjälp tycker sig uppfylla fördomen om den svaga kvinnan som behöver hjälp av den starka mannen. Kanske det inte är vad hon vill. Om jag däremot ber henne om hjälp kanske jag inte på samma sätt riskerar att bli misstänkt för att försöka dra fördel av föråldrade könsroller. För jag skulle tro att det är där skon klämmer egentligen, inte att ta emot hjälp, men oron för att när man ber om hjälp man förstärker en bild som man vill slå sig fri ifrån. Och den bilden av 'svaghet' kanske inte ligger lika tungt på mig som varande man.

Att få erkänna sig beroende av andra människor i allmänhet, eller en annan människa i synnerhet tycker jag är både något vackert och skrämmande. Vackert för att det tyder på tillit och det ger en trygghet att inte behöva vara stark utan ha någon som stöttar, men förstås skrämmande eftersom man (jag) aldrig kan vara riktigt säker på att den andra står kvar när man faller. Jag vet inte om det här är ett resonemang som jag kan leda nån vart, men det tål ändå att tänkas på, och det har andra också gjort:

What if I stumble, what if I fall?
What if I lose my step and I make fools of us all?
Will the love continue when my walk becomes a crawl?
What if I stumble, and what if I fall? - DC Talk

That I would be good even if I did nothing [...]
That I would be grand if I was not all knowing [...]
That I would be good whether with or without you - Alanis Morissette

Och så min favorit:

"Om var och en står sig själv närmast vill jag hellre ligga ner nära, nära någon annan" -eMiL Jensen