tummen upp

Förra veckan, när jag skulle ta mig hem från kollo för att fira påsk utspelade sig följande händelseförlopp; Sista natten på kollo jobbade jag, vilket innebär jobb från 21:30 till 07:30, det är oftast inte så jättemycket att göra utan man ska huvudsakligen hålla sig vaken och se till så att kollodeltagarna får en så bra natt som möjligt, kolla så att de sover, hjälpa dem vändningar och vatten och liknande. Jag går alltså av mitt pass vid halv åtta, går upp till boendet och äter en minimal frukost innan jag lägger mig på sängen för att sova 1½ timme. Min buss går 10:05 och allt är under kontroll.

Jag vaknar 09:40 av att Johannes ringer och undrar om jag inte ska åka snart, plötsligt har jag väldigt bråttom, jag blir inskjutsad till Vingåker av rally-Erik, men trots en skyndsam körning kommer vi fram tre minuter för sent. Nästa avfärd är två timmar senare. Jaja, jag bestämmer mig ändå för att vänta inne i Vingåker på nästa buss och låter Erik åka tillbaka till kollo för att jobba. För att inte mina föräldrar ska undra varför jag inte kommer när jag borde ringer jag och talar om läget. Min far föreslår då utan vidare eftertanke att jag ska lifta, till Katrineholm där tågtrafiken är tätare. Jag tycker att det låter som en bra idé och börjar gå mot stora bilvägen mot Katrineholm. Efter ca 30 minuter får jag lift några kilometer, blir avsläppt, går 20 min och får sedan lift till Katrineholm.

Under denna tid händer dock ännu en sak av vikt. Elin ringer från kollo och upplyser mig om att jag har åkt ifrån min plånbok. Jag har alltså sju kronor på mig, och plötsligt är liftning inte en av flera tänkbara lösningar. För att ta mig från Vingåker till Rimforsa behövde jag fem timmar och fem vardagshjältar som orkade/vågade plocka upp mig.

När jag går längs med landsvägen hinner jag fundera kring liftandets fenomen. Vad är det som gör att vissa inte vill plocka upp liftare? Handlar det om rädsla, förakt, stress, ointresse eller något annat? En annan formulering av frågan är förstås; Vad är det som gör att några få modiga plockar upp liftare? Är det altruism, nyfikenhet, empati, uttalade principer eller något annat?

Jag tror att en del i det faktum att det är svårt att få lift är att man som bilist måste bestämma sig väldigt snabbt. Från det att man får syn på fotgängarens signalerande tumme tills dess att man påbörjar en inbromsning går inte många sekunder. Om man då börjar fundera och väga för- och nackdelar mot varandra är det snart för sent. Problemet ligger då på sätt och vis i att om man inte gör ett val så väljer man att inte plocka upp liftaren. Det här kan kanske verka nedslående på liftaspiranten, men det är tvärtom en stark drivkraft för mig. För varje bil som kör förbi mig när jag ger den tummen upp så känner jag mig som en segrare. Jag intalar mig själv, kanske av självbevarelsedrift, att jag genom mitt agerande startar en process. Bilisten som ser mig men som inte hinner bestämma sig kanske kommer att handla snabbare nästa gång. Kanske kan någon till och med tänka: "Vad dumt att jag inte tog upp den där liftaren, fortsättningsvis ska jag ha JA som grundinställning till liftande!"

Jag hoppas att det var fler än jag som var ute och tummade på vägarna på påskaftonen, för då kan jag fortsätta tro att min tumme hjälpte den där andra killen, två mil längre fram på vägen, att få lift.

On a sidenote: Man kommunicerar mycket när man liftar, främst med redan nämnda pseudofinger, men också med beteende, kläder och annat. Jag valde att hela tiden hålla mig gående, trots att det inte blir många kilometer av det. Kanske kan det signalera att jag inte liftar av lathet, jag liftar för att jag ska nånstans. Kläderna kan säkert ge folk associationer som antingen skapar sympatier eller antipatier hos dem.

Det är intressant att se hur olika föraren och passageraren reagerar, ett återkommande mönster var att passageraren stirrar förvånat eller irriterat på mig, medan föraren är fullt upptagen med att låtsas att jag inte finns. Samma approach som jag själv använder mig av när jag ser någon på stan som går motströms med grön jacka och pärm; Så länge man kan undvika ögonkontakt kan de aldrig hävda att man har sett dem.

Vidare kommunicerar några bilister som inte stannar. Jag har dock inte kunnat räkna ut riktigt vad, det var några som tutade åt mig när de körde förbi. Huruvida de tutade uppmuntrande, hånande, varnande eller något helt annat vet jag emellertid inte. Dålig kommunikation således. Roligast var annars en kille runt tjugofem som åkte som passagerare i en bil. Han gav mig helt enkelt tummen upp och hans ansikte antydde att han faktiskt menade det.

Det viktigaste med liftningen är ändå följande. När jag liftar visar jag att inte är rädd, att jag inte ger efter för de mörka krafterna. De vänliga människorna är i majoritet och jag ställer mig i vägrenen för att de ska få en chans att visa att de finns och att de också står emot. Våga vägra rädsla! Jag skulle inte palla med att leva i ett samhälle där människor är rädda för varandra. Kanske kan liftningen vara ett sätt att sträcka ut en hand (no pun intended) och visa att man vågar lita på och förlita sig på den vänliga främligen, den barmhärtiga samariern.