trägen vinner

I kvarteret där mina föräldrar bor finns en man med beige jacka och en liten svart hund. Så länge jag kan minnas har mannen gått förbi på trottoaren utanför mitt fönster, med hunden vaggande efter. Med åren som gått har hunden blivit äldre och för varje år också lite långsammare. De har aldrig behövt befästa sin relation med ett koppel, bandet mellan dem har varit tillräckligt starkt ändå. Mannen har gått, med händerna på ryggen, en liten bit i förväg och med jämna mellanrum stannat upp, vänt dig om för att vänta in sin vän, och sedan fortsatt uppför gatan. De går alltid uppför gatan, aldrig nedför, antagligen går de samma runda varje dag. Men hunden har blivit äldre och långsammare, och mannen har fått vänta mer och mer för att den ska hinna med. Idag såg jag dem igen, plötsligt har mannen blivit mycket långsammare. Äldre, men inte bara det, nånting har hänt med honom som gör att han haltar svårt, och det ser ansträngande ut att gå. Sådan husse, sådan hund, tänker jag men upptäcker samtidigt att hunden fortfarande drar det kortare strået. Det är ändå fint, det är en väldig trygghet som de utstrålar, de där två. Det är en envis kamp de för, en utdragen förlust mot tiden och en evig seger för vänskapen. De ändrar inte sitt försvar, de stretar på på det enda sätt de kan, trots svaga ben som inte lyder.

Och hunden kan vara det långsammaste jag sett på ben. Men så har det varit i många år nu, och han tar sig fortfarande runt.